Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 3

eriaringar att förvänta äfven från öfriga hef. : rätter och flera andra offentliga myndigheter. Det torde således icke finnas otjenligt att äfven den offentliga pressen underkastar den i nya författningen en närmare granskning, hvar, vid man dock bör förutskicka den upplysning, :att en del af författningens väsentligare briister icke bör tillskritvas de komiterade som i författat förslaget, utan de hrr statsråder nemi ligen justitieministern hr grefve Sparre, hr i Fåhreus och grefve Mörner, hvilka inom kon;seljen lära bildat en särskild liten komit, för att kalfatra komiterades arbete. Så anmärker man t. ex. först att, i strid med hittills varande både prasis och lag, åtminstone hvad angår hofrätterna och alla utslag eller domar irådhusrätter som efter anslag utgifvas, svarande parter blifvit befriade från skyldigheten att lösa rättens dom, utslag och protokoll. I vårt land, der rättegångar så ofta utföras af okunniga parter eller lika okunniga advokater, synes det doek vara af vigt, att en sådan skyldighet för svarande parter bibehålles och, der den icke förut finnes, varder stadgad. Begäret till sparsamhet torde eljest ofta förmå den enfaldige att icke utlösa rättegångshandlingar och sålunda vålla att han, som utan delgifvande af rättens protokoll icke kan rätt fatta hvad vid domstolen blifvit afhandladt eller iakttaga rättens beslut, derigenom förlorar sin talan. En sådan föreskrift vore för den skull en verklig vinet för svarande parter och skulle säkert i de flesta fall spara honom både kostnader och besvär. Lagen bjuder nemligen, att der käranden saken tappar, han skall ersätta svaranden dess rättegångskostnad, dertill jemväl domslösen, hörer. Om åter svaranden tappar saken så kan det icke vara honom till särdeles tunga att utlösa handlingarne för att öfverväga om saken bör fullföljas i högre rätt. Ar han så fattig att han ej orkar lösa, är han dessutom -genom särskilda författningar befriad äfven från denna utgift, oeh besväret drabbar då expeditionshafvanden utan ersättning. Det synes derföre just icke vara obilligt, att då domare i vissa, ja många, fall är skyldig att utan lösen utskrifva protokoll och utslag i saker, han jemväl af andra parter som kunna bekosta rättegången må åtnjuta fördelen af någon skälig godtgörelse genom lösen. Också lärer uti komiterades förslag ett särskildt moment varit (uti 10 ) infördt, angående skyldighet jemväl för svarande part att lösa rättegångshandlingar. Men denna föreskrift har likväl vid den der kalfatringen blifvit af ofvanbemälde herrar statsråder utstruken och saknas således i den utfärdade förordningen. Härigenom har tillika uppstått en märklig motsägelse mellan den på administrativ väg tillkomna författningen och allmänna civillagen, i 24 kap. 7 rättegångsbalken, jomförd med kongl. förordningen den 10 September 1823, deri det ovilkorligen stadgas, att alla rättens domar och utslag, som efter kungörelse å rättens dörr safsägas eller utgifvas, böra förut tvefalt fäördiga skrifvas utan fel, att delomännen måge sdem med rättens underskrift och insegel utan suppskof undfå mot den lösen som särskildt stadgad ärn; ja, i 1734 års lag voro t.e. m böter stadgade för den part vid rådhus-, lagmanseller hofrätt, som försummade att inom viss tid utlösa sådan dom. Uti kongl. kungörelsen den 18 April 1849 stadgas äfven uttryckligen, att i hofrätt dom skall efter anslag till parterna utgifvas; äfvensom uti kongl. förordningen den 20 December 1851, att hofrätt kan tillägga äfven sådan svarande part som uteblifvit ersättning för lösen af ett exemplar utaf hofrättens dom eller utslag. Båda dessa stadganden förutsätta uppenbarligen svarandens skyldighet att lösa utslag eller dom; och vi förmoda att dessa lagar destomindre kunnat vara för hr justitieministern obekanta, som de ju båda äro utfärdade under hans exc:s egen kontrasignation. Vidare har, i följd af denna kalfattring eller utstrykning, svarande part, äfven derest han sjelf begär att få lösa protokoll eller utslag, enligt 11 6:n förunnats det gynsam ma privilegium att slippa betala högre lösen än för afskrift, d. v. s. hälften eller en tredjedel mindre än kärande part. Vi förmoda, att detta visserligen ieke kunnat vara meningen, men så händer det ofta när ovana händer vilja befatta sig med att förändra redaktioner. Förbiseendet är emellertid så oförlåtligt, att Svea hofrätt till och med lärer ifrågasätta att, utan afseende på den nya författningens ordalydelse, fortfarande låta svarande part för sin expedition betala lika stor lösen som käranden. . Vi skola härnäst upptaga ännu ett och annat, hvilket torde ytterligare visa lösligheten af. hela denna, om den ses ur en vigtig synpunkt ganska maktpålliggande, frågas behandling och med hvilken absolut frånvaro af statsmannablick den blifvit af våra beskedliga ministrar bedömd. ess Läroverken. Under det man ännu alltid förgäfves väntar något verksammare steg å regeringens sida för att bringa skolfrågan närmare sin lösning, äro de Statistiska upplysningar om