Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 1

TUMILIC, UyG OLM VOLUGIITAG SVE MMIee Under dessa förhållanden är det statsmannens pligt itt undersöka under hvilken form och under hvilka omständigheter Rysslands samtycke bäst låter sig förena med den suveräns värdighet, som samma dag han underteeknar freden i sina gamla fiender icke skall se annat än bröder. Sedan kongressen i Wien hafva fem stora makter sethenisamt skött Europas angelägenheter. Nu äro tre af dessa makter i krig och de båda andras frivilliga bemedling, särskildt eller vid konferenser, har ej lyckats förlika dem. Hundratjugo millioner rmenniskor äro i krig med hvarandra; på ena sidan dör man till följd af sin trohet, å den andra för rättvisan. Tusentals eldgap dåna efter fyratio års fred; fyra milliarder hafva blifvit konsumerade på mindre än femton månader, och Europa väntar af detta sista blodsoch penningoffer en fred för alltid. Sådant är det närvarande kriget. Finnes det väl någon utsigt att förlika de krigande parterna på annåt sätt än genom en kongress, då så ädla och så gigantiska intressen kämpa för ett sådant mål? Och detta medel, är det icke för öfrigt tillräckligt rättfärdigadt genoms det ovedersägliga faktum, att vid blotta underrättelsen om en kongress skola folken betrakta freden såsom redan ingången? JT anifrån kan denna tillförsigt på förhand härleda sig Den kommer deraf att hvar oeh en begriper att hädanefter enda svårigheten består i att finna ett slut värdigt stridens storhet, och att efter Sebastopols intagande och förstöring af Svarta hafsflottan ligger freden på bottnen af sjelfva förhållandena. I sjelfva verket bar en ny ställning blifvit frambragt af denna stora tilldragelse, och den tecknas troget i Napoleon III:s tal till utställarne i Paris äfvensom i de offieiella yttranden, som det utomlands framkallat. Så länge någon afgörande framgång icke vunnits, borde de förenade ieke tänka på annat än förökning af sina krafter på krigsteatern. Då de med ofantliga uppoffringar fortsatte ett företag, hvaraf vinsten tillfaller alla, kunde de ej medgifva, att neutraliteten hade någon nyttig sändning att fullgöra. Men då England, Frankrike, Turkiet och Sardinien hafva varit tillräekliga för företaget och det materiella mål man föresatt sig blifvit uppnådt, har de neutrales ställning kunnat betraktas ur en gynnsammare dager. Det var då som fransmännens kejsare, högtidligen vädjande till den allmänna meningens påtryekning till fromma för krigets slut, yttrade, att om Europa bestämde sig för att förklara hvem som hade rätt och hvem -orätt, ekulle detta vara ett stort steg framåt till frågans lösning. Med öfvertygelse och sanning har han förklarat, att i den epok af eivilisation, vi nu befinna oss, är vapenlyekan flyktig samt att det till slut alltid är den allmänna meningen som i verkligheten vinner segern. Således skullle, i de förenade regeringarnes tanke, den sista segern blifva sjelfva fredsslutet. Och det är Europas allmänna mening, som derföre skall uppbära förtjensten och hedern, i fall likväl hon mellankommer på underhandlingarnes eget område, i fall hon understöder dem i deras olika skiften, och i fall hon kan offieielt uttala sig öfver alla svårigheter i detaljerna, i samma mån som öfverläggningen bringar dem i dagsljuset. Blotta sammanträdet af en kongress skall dertill erbjuda tillfälle. Den skyndsamhet, med hvilken staterna af andra ordningen lystrat till fransmännens kejsares maningsDR bevisar, att Europa är beredt för detta stora skådespel. Under det Sverge förband sig med oss genom en traktat ha mellersta Europas regeringar af första, andra och tredje ordningen vändt sig till ryska hofvet med föreställningar, visserligen vänliga och icke hotande men uttryekande med bestämdhet nödvän digheten af att göra eftergifter, som garantera vestmakterna att krigets ändamål är fullständigt uppnådt. På samma tid underrättade hvar och en af dem Frankrike och England om sina åtgärder och uppmanade dem att med hofsamhet upptaga de förslag som Ryssland kunde komma att framställa. Större delen af Europas suveräna hof medverka således i detta ögonblick till fredsverket. Men deras medverkan är afskild, officiös och utan styrka. Det är lösryckta lokala meningsyttringar, som uttalas genom deras mun; det är ej Europas gemensamma opinion. På det att denna mening måtte ordna sig och vinna insteg, på det hon måtte vinna denna sista seger, som väl definitift skall förläna verlden fred, emedan hon ej skall lemna efter sig hvarken segrare eller besegrade, bör hon högtidligt uttalas i en församling, bestående af ombud från alla stater, en församling der sinnena kunna sammangjutas till en gemensam tanke, der allas vilja har blott en röst. I en kongress uppträder oeh personifieras Europa. Arelystnaden hålles i tygeln, sinnena få ny kraft; öfver alla makterna sväfvar en högsta myndighet, som kan adla uppoffringarne, förläna hofsamheten karakteren af storsinthet, lägga ett helsosamt band på de religiösa eller nationella anspråken, som för högt uppdrifvits af striden, samt lemna hvarje regering i förhållandet till deras folk full frihet att handla. Man borde skatta sig lycklig, om tanken på en kongress komme från Ryssland sjelf samt om detta land, fästande afseende på de förslag såsom grundtal för fredspreliminärerna, hvilka grefve Esterhazy i Österrikes namn dit framburit, erbjöde sig att om dem ingå i rådplägningar, icke på simpla konferenser, utan i en församling, bestående af alla suveränerne, samt efter högtidliga och TIdjala förklaringar om oenighetens upphof, karakter och följder. En sådan början skulle utgöra ett säkrare tecken till Petersburger-kabinettets fredliga stämning, än ett antagande rätt oeh slätt af ett ultimatum, som möj