Aftonbladet – 4 januari 1856, sida 3

via Ova natvet. I följd häraf voro stora kuststräckor geI mensamma för begge makterna, omfattande hela kusten der Kola är beläget ända till Hvita hafvet, hvars inlopp sålunda domineTIrades af den norska kusten. Det var isynnerhet på dessa gemensarama jdistrikter som Ryssland då riktade sitt inI kräktningsbegär. Från 16:de till 17:de seklet utsträckte långsamma, på hvarandra följjande usurpationer de moskovitiska besittninIgarne mot vester, utan att Danmarks och Norjges konungar tänkte på att försvara sina rättigheter. Å i Under Peter den Store blef den moskovitiska inkräktningspolitiken, som öfverallt lät känna sig, ej heller i Finmarken overksam. Från sina fisken vid Ishafvet utsträckte: rysjsarne sina färder allt längre och längre mott Jivester, i det de först gjorde sig till uteslu-I tande herrar öfver fiskerierna på det gemen-Å Jisamma området och derefter fullföljde sitt fi-) ske på Finmarkens kuster. I början af 19:dej seklet ser man dem på norska området uppföra. träkojor som de fört med sig i sina skepp, I öfvervintra i flera af Finmarkens haninar och till och med i Wardöe, der de bebodde del löde byggnaderna i fästningen. Men då de ostraffadt fingo drifva sitt spel, l blefvo de till slut så eförsynta i sina tilltag, ) att vederbörande slutligen ej mer kunde blunda I iderför.. Efter Norges förening med Svergel lät kabinettet i Stockholm anföra klagomål häröfver, och från Chrisiania afgingo årligen jifga protester till de ryska myndigheterna ij I Kola. Svårigheterna förblefvo likväl olösta till dess) Jen oväntad händelse ytterligare inveckladel Itvisten och gaf en viss skärpa åt underhaudHlingarne. Sverge hade några linieskepp, som Jlågo utan någon nytta i Carlskrona hamn. Carl XIV Johan, som ville gälla för en skicklig admistratör och ej tyckte om att låta kaipitaler ligga ofruktbara, ville förvandla dessa gamla kölar till reda penningar, genom att imedelst ett handelshus sälja dem till de unga irepublikerna i södra Amerika, som i detta lögonbliek voro i full uppresning mot Spanien. iMed de planer han hade på Finmarken skulle Alexander nöjt sig med en förevändning för att öppet bryta med Sverige. Men här erbjöd man honom det i hans ögon bäst valda Iskäl att rättfärdiga hans sednare mått och steg. En konung, som af honom mottagit ;ynnestbevisningar och af honom blifvit införd i de legitima furstarnes krets och affilierad med den heliga alliansen, underhandlade med Amerikas revolutionärer, gjorde sig till deras leverantör och kom insurrektionen till ihjelp! Alexander såg häri en handling af otacksamhet och förräderi. Alexander öfverdref visserligen med flit uttrycket af sin monarkiska vrede för att afleda uppmärksamheten från verkliga anledningen till sin tvist med kabinettet i Stockholm. Men i sjelfva verket sysselsatte han sig vida mer med Finmarken än med skeppen, och principfrågan var honom en ypperlig täckmantel att dermed dölja territorialfrågan. Carl Johan lät dock i början icke skrämma sig af sjelfherrskarens hotelser: Försäljningen af några gamla skepp, sade han, hade ingenting att skaffa med politiken. Han hade utbytt några onyttiga träblock mot den runda summan af en million, och det vore ej för Sverge en affär att förakta. Hvad bekymrade han sig om köparens namn? Han hade j blott gjort afseende på köpevilkoren. Denna stolta hållning varade dock ej länge. Carl Johan samtyckte a.t låta köpet gå tillbaka i afseende på de ännu ej utlemnade skeppen. Emellertid hade Alexander begagnat sig af dessa tvister för att visa sig ännu mera bestämd i sina fordringar i frågan om Finmarken. Vi ha nämpt att 13:de seklets traktat erkände caarernas territoriella rättigheter ända till ett ställe benämndt Lyngstuen. Nu finnes Ö mil från Tromsöe på vestra kusten af Finmarken ett berg med namnet Lyngstuen, som bildar en mellan :Ulfsoch Lyngfjor-. darne utskjutande udde. Det vore derna punkt, menade Alexander, som utgjorde gränsen för Je ryska besittningarne; med andra ord, han utvidgade sina atator med en sträcka af 100). nil och tänkte dermed införlifva hela östra Finmarken och största delen af den vestra. Svaret på dylika anspråk var lätt; ty i traktaten var Lyngstuens läge angifvet öster om Fiskeröe. Men Alexander hade fast beslutat) att ej lyssna till några motskäl. Tvisten antog en allt mera bitter karakter, maskerad för de vestra kabinetternas ögon af skeppshandelsfrågan; och kriget, som oundvikligt närmade sig, skulle ej mött något hinder från den förblindade beliga alliansens sida, då Alexander plötsligt dog 1 Taganrog. Hans efterträdare, nödgad att börja sin regering med skarpa skott Petersburgs torg, brydde sig ej öm vatt fullfölja ett gräl med sin närmaste granne. Finmarken var en obetydlighet, när hans tron sväfvade i fara. För att herrska i det inre, behöfdes fred på gränsorna. Redan straxt efter slutet på Decemberrevolutionen öppnade kejsar Nikolaus underhåndlingar om gränsregleringen, och genöm en konvention af den 14 Maj 1826 blef ränsen emellan Norge och Ryssland definitivt bestämd. Man tog till gemensam gräns den lilla: Jacobfloden, belägan vester om Kola. Norge förlorade visserligen ännu mer af sitt område genom denna konvention, men det kände åtminstone vidden af sina uppoffringar och utgick omsider ur detta osäkerhetstillstånd, som är en beständig källa till otrefnad och tvister. Att man föröfrigt hade goda skäl att påskynda ett slut derpå, visar sig bäst deraf, att Nikolaus, så snart han blott gjort sig fri från de inhemska bekymren, genast ångrade sin eftergifvenhet. -Inseende hela betydelsen af sm företrädares politik, bemödade han: sig att på intrigens väg återvinna hvad han förlorat genom fördraget. Hans tanke afslöjade sig sedermera i den polemik som fördes af det Nordiska Biet, en i S:t Petersburg utkommande tidning, hvilken innehöll utmanande anfall mot No isvynnerhet hittra anmärknig