Aftonbladet – 4 januari 1856, sida 2

honom än på de öfriga pojkspolingarne, som så grymt häcklat linet på hennes hufvud. Hon drog Erik i håret, nöp honom i näsan och dängde honom rätt dugtigt mellan axlarne — allt tecken till en sann -landtlig kärlek; men hon undvek alltid att gifva honom ett bestämdt svar, eller slog af hela saken med ett skämt, hvilket gjorde friaren ännu anpemare, såsom det heter. Erik, som icke förlorade modet, förnyade sitt frieri; men samma omsvep, samma undvikande och skämtsamma svar på hans uppriktiga fråga. Var Karin kokett? Var hon kanske så sliad, att hon visste, att en flicka, -ju längre hon spjernar emot, desto mera gör sin älskare kär och galen? Men en kokett qvinna är aldrig någon rätt god gina, och god var Karin, god mot sina föräldrar, god mot alla menniskor och mycket god mot Erik, fast hon aldrig ville fram med det der ja, som likväl var sjelfva hufvudsaken. Hvilken var då orsaken? Jo, den stackars Erik hade fått en rival och en sådan som väl ingen i verlden kunnat drömma om. Ungefär ett halft år före Eriks frieri hade Karin en vinterdag åtföljt sin fader till Stockholm. De hade vid detta tillfälle af en hökare på norr, hos hvilken Olof Andersson var en flitig kund, fått tvenne teaterbiljetter till femte radens fond. De gingo dit, och det var första gången som Karin såg ett operaspektakel. Det som då bland annat uppfördes var Den lilla matrosen, denna trefliga operett, hvilken i så många år hållit sig på scenen och alltid med bifall varit mottagen af den svenska publiken. När Karin från sin stockholmsresa återkommit till landet, hade hon förunderliga saker att berätta för bygdens gossar och flickor.