Aftonbladet – 4 januari 1856, sida 2

talas om den gudomliga Karin i Danderyd, så började stutligen äfven de att tro på hennes gudomlighet. Erik blef förvånad när han hörde att Karin hade ett hår, som, när det var hopbundet, liknade en knippa solstrålar, och, när det utsläpptes, var ett vattenfall, på hvilket solen lyste. All denna herrlighet hade Erik icke märkt. Tvertom hade han varit besvärad. af Karins långa hår, som alltid slog honom i ögonen när han dansade med henne. Äfven hade han hört de andra gossarne på spe säga, att Karin hade så mycket lin på hufvudet, att hon deraf kunde väfva ett dussin lakan till dess hon skulle stå brud. Denna speglosa, ehuru icke särdeles farlig, enär ett ussin lakan icke alltid vankas i hemgift, gnagde likväl på Erik, som i själ och hjerta höll af Karin, änskönt han icke tyckte att hon var vacker och alls icke kunde med hen: nes långa besvärliga hår. Men när nu de stora högadeliga granngårdarnes ungherrar högljudt började instämma i de sakkunnige stockholmarnes loford öfver Karins skönhet, då blef det annat ljudi skällan, då kommo Erik och hans kamrater på andra tankar och då fick Karin det afundade tillnamnet: Smörblomman i Danderyds. Hvarföre hon just fick namnet af denna tarfliga blomma (Ranunculus acris) när så många andra vackrare funnes att välja på, veta vi ej. Men kanske var denna blomma mest i allmogens smak; kanske låg justi dess första stafvelse den trollmakt som bestämde dess företräde framför rosen och liljan. Erik, fruktande att någon annan än han skulle fästa smörblomman vid sin barm, hastade till henne och friade. Karin, Eriks lekkamrat och barndomsvän, hade visst ingenting att anmärka mot Erik. Tvertom satte hon mycket större värde på