Aftonbladet – 4 januari 1856, sida 1

Klockaren, som någorlunda begriper de franska räkneorden, lyssnar med tillbakahållen andedrägt. Det är allt nyttigt att förstå sin konung, om ej annars, åtminstone när han räknar. Konungen räknar: Un, deux, trois, quatre, cinq, ända till dess han hunnit till scinquante (50), då han med vredgad uppsyn kastar axet ifrån sig, riktar de Tjungande örnblickarne mot-klockaren och öfvergjuter honom med en ström af ord, liknande i klockarens öron en aflägset mullrande åska eller som när ett kavalleri jagar öfver en träbro. ENE sättes det kungliga ekipageti rörelse. Klockaren följer med ögonen den bortrullande vagnen. Förvånad ser han konungen flera gånger vända om sitt hufvud och sträcka ut sin högra arm mot den plats der klockaren står. r Denne, som tror att konungen vinkar honom till sig, börjar springa efter vagnen, men de åtta bondkamparne, färdige att hvart ögonblick stupa för sin konung, föra snart sin dyrbara börda ur den flåsande klockarens synkrets. När klockaren om aftomen träffade sin måg, sade han till denne: Hans Majestät måtte väl icke ha trott att jag tog till för litet när jag talade om sjette å sjunde kornet, som tvärtom är ganska högt tilltaget. Eller kan Hans Majestät verkligen föreställa sig, att vi, såsom mitt jetteax utvisade, få ända till det femtionde kornet? Jag var för långt borta för att kunna höra hvad kungen sade, svarade länsmannen, som ville låta påskina att han förstod franska. Skulle det då kunna vara sanning hvad jag en gång hörde om vår nådige konung fortfor klockaren.