Aftonbladet – 3 januari 1856, sida 3

mannens bekanta artiklar i Times uti samma ämne blefvo synliga, och att bokens utgifvande, äfven sedan det hela var färdigtryckt, blifvit en längre tid fördröjdt genom väntan på graverandet af en karta, som författaren ansett sig böra bifoga den franska upplagan till upplysning för läsare, som äro mindre bekanta med Skandinaviens geografi. De förebråelser, som förf. i början af sitt arbete riktar emot diplomatien för dess försumlighet att sysselsätta sig med denna fråga, voro således nedskrifna på en tid, då han var långt ifrån att ana, det saken skulle komma att föranleda en traktat, änriu innan boken hann utgifvas. De underrättelser, som här för första gången meddelas om vissa af det svensk-norska kabinettet förda diplomatiska underhandlingar, lära icke undgå att äfven här hemma ådraga sig en allmännare uppmärksamhet, och berättiga till någon förundran deröfver, att det först är ifrån utlandet eller genom utririkes resande svenskar, som den svenska allmänheten skall erhålla upplysning i dylika frågor. Både Svenska Tidningen och Posttidningen hafva visserligen för någon tid sedan lofvat att behandla frågan om Finmarken, men den ena återtog sedermera sitt löfte, af lutter artighet förstås emot dess goda vän Posttidningen, förklarande emellertid saken vara obetydlig, och den senare hade åtminstone icke ännu i går blifvit tillräckligt inspirerad för att kunna upplåta sin mun till något meddelande i ämnet. s Men vi lemna tills vidare ordet åt författaren, som, efter att uti inledningen hafva kastat en blick på kriget mellan östern och vestern, yttrar sig på följande sätt: I den yttersta nordvestra delen af Europa, vid Ishafvets kuster, erbjuder den i otaliga bugter söndersplittrade norska kusten sjöfararen en mängd af vikar, bugter och smärre inskärningar, som till största delen bilda inloppet till djupa och säkra hamhar. Dessa vikar, som på norska språket kallas fjordar, utmärkas hvar och en genom ett särskildt namn, som lägges framför det allmänna. Vi vilja bland andra nämna Tanafjord, Porsangerfjord och Altenfjord. Denna fjordregion, som nu utgör nordligaste delen af Norge, kallas Finmarken. Ordet finne betyder i det gamla norränaspråket samt i den nyare norskan lapp. Finlands nuvarande invånare utgöra en helt annan folkstam, men ett stort antal af dem har inflyttat i Finmarken, som nu bebos af lappar, finnar och norska kolonister gemensamt. De sistnämda ha der varit bosatta sedan långliga tider tillbaka, ty de omtalas redan i sagorna. Antalet af de i norska Finmarken bosatta finnarne uppgår till sex tusen; lapparne till tretton tusen. De senare äro i allmänhet nomader och lefva af afkastningen af sina renar. Norrmännen i Finmarken, hvilkas antal utgör omkring tjugufemtusen, äro fiskare och bo omkring fjordarne, isynnerhet i distriktet Alten. Några lappar meda fasta bostäder bebo den lilla staden Hammerfest. För att förstå hvarföre ryssarne eftersträfva besittningen af dessa trakter, behöfver man olott jemföra Finmarkens fjordar med de ham-. nar de ega i Ishafvets östra del. Dessa sista, tillstängda af isen ända till Maj månad, göra hvarje utveckling af industrien och sjöfarten omöjlig. Finmarkens kuster deremot badas af sydliga hafsströmmar, som uppvärma kusterna och göra hamnarne hela året om isfria och öppna för en liflig sjöfart. Hvilket märkvärdigt förbållande är ej detta, som skänker dessa ishafsnejder en likhet med Medel-) hafvets kuster! Medan litet längre mot öster derifrån ryssarne se qvicksilfret frysa i termometrarne, har Finmarkens kuster en temperatur som erinrar om mellersta Europas vintrar. I Alten är medeltemperaturen i Januari 7 grader under nollpunkten. Den ryska kuststräckan, mager och ofruktbar, erbjuder hvarken Ten eller näringsmedel, medan de norska fjordarnes stränder äro betäckta af skogar och grönska och stöta till dalar med en yppig vegetation. Och likväl är det ej jordens produkter som Ryssland eftertraktar. Hafvet gömmer på dessa kuster rikedomar af helt annan betydelse,l. hvartill denna makt redan drömmer sig vara uteslutande egare. Vi ämna tala om fiskerierna på dessa kuster, och samma kontraster möta äfven här. På den ryska kussträckan tillåter. å ena sidan ej klimatets stränghet fasta bostäder; å andra sidan hindra äfven ismassorna under åtta månader af året allt fiske. På norska kusten deremot äro invå.narne skyddade mot vintrens skärpa, och fiskarne, ditlockade af de varma hafsströmmarne, samla sig der i oräkneliga massor. Också ega på dessa kuster betydande vinterfisken rum, isynnerhet i innersta delen af Warangerfjord, belägen i mnordöstligaste hörnet af norska Finmarken. I det öfriga Europa, och till och med i södra Norge, kan man knappt göra sig en föreställning om den omätliga rikedom på fisk af alla slag som de varma strömmarne hvarje år föra till dessa kuster. Men det är isynnerhet när fiskbankarne, under jagten efter sillen, rusa till kusten, som deras mängd trotsar all beskrifning. Ofta är jagten så ifrig, att flyktingarne och de förföljande bokstafligen tränga ihjel bvarandra och huller om buller uppkastas på stranden. Afkastningen af dessa fisken, som oupphörligt näras af ett slösande haf, skulle i skickliga händer vara en outtömlig guldgrufva. Men dessa rikedomskällor upphöra vid Finmarkens gränser, och då man kommer längre mot öster intaga isbankarne fiskbankarnes plats. Allt detta känner Ryssland väl, och det gör allt hvad det kan för att saken skall bli en hemlighet för den öfriga verlden. I sjelfva Norge anar man föga de faror som hota dessa trakter och orsakerna till dessa faror. Det är föröfrigt ej en blott materiel förstoring som Ryssland härmed afser; det är ej blott de rika fiskena på de norska kusterna som dragit dess lystna blickar till dessa trakter. Dess tåliga politik vill ej våga någonting för så litet, ochidet skulle ej anse det löna PR Pr s SR CO FRRGUSSTSARES, för Bisepper IOREE 17 ÄRAS dets See SG