Aftonbladet – 3 januari 1856, sida 2

Nu kommer något ypperligt,, sade klockaren, dunkande på tangenterna så jag trodde att alla strängarna skulle brista, hvilket föga hade rört mig. Ja visst,, svarade jag och tömde det vattenglas som fru Malm i detsamma inkommit med. Vattnet släckte min törst men ökade min hunger. Och den fugan, den fugan som aldrig ville ta slut. Jag kunde af artighet icke gerna springa min väg midt i fugan. Jag satt som på nålar. Herre Gud, hvad unga herrn är blekp, anmärkte fru Malm. Kanske herrn inte tyeker om fugor, yttrade kloekaren och afbröt sitt högtidliga bataljstyekes sOra jag skulle spela något annat, tillade han, ifrigt letande efter en annan notbok; men hvad skall jag väli hast få tag uti, hvad skall jag väl kunna bjuda på som smakar bättre !s Smörgås skrek jag till, oförmögen att längre uthärda hungerns qval. Smörgås! upprepade herr oeh fru Malm, betraktande mig med stora, förbluffade ögon. Herre min Gud, står det så till!s beklagade den barmhertiga frun. Jo så står det tillb, svarade jag i den jämmerligaste tonart; jag har på hela dagen icke smakat en bit mat, fast jag gått minst två mil eeh besökt två hetrgätdar och en prestgård i detta gästfria land. Fru Malm skyndade till ett skåp, och jag hörde det angenäma ljudet af knifvar och gafflar. Herr Malm makade sin stol närmare min, för att lyssna till berättelsen om mina äfveatyr på förmiddagen, under det att mina ögen oafbrutet följde värdinnan och alla hennes rörelser. z Ändtligen var bordet dukadt och anrättningen färdig. Så håll: då i Guds namn till godo,, uppmanade nu värden, oeh ursäkta tarfligheten för välmeningens skull. Jag höll Hll gede. Jag glömde att det