Aftonbladet – 2 januari 1856, sida 2

Jag vände ryggen åt detta otrefliga frukostställe och beslöt taga vägen till Sjöberg. Genast och beqvämligast hade varit att fara sjön, men någon båt fanns ej för tillfället. Det var bara ,en bit öfver skogen, hade man sagt mig, men denna vbit, var helt och hållet obanad. Den rätta och farbara: vägen till Sjöberg löpte från ett helt annat håll och dit jag ej kunde komma utan att gå tillbaka förbi Nora ända till Danderyd-kyrka samt derifrån ytterligare en half mil förbi åtskilliga andra gårdar, hvilkas egare voro mig okända — en alltför lång väg i solhettan äfven för den som verkligen ätit frukost. Jag kastade mig derföre öfver gärdesgården, för att åtminstone få smaka på en bit öfver skogenn. Denna bit, öfver skogen var seg och kostade mig en hel timmas vandring öfver berg, kärr och moraser. Ändtligen nådde jag målet. Nära gården träffade jag en dräng. Är arrendatorn hemma ? frågade jag, bäfvande för svaret. Ja, han har främmande. upplyst drängen. Främmande, upprepade jag med lättadt bröst. Officerarne från Ulriksdal. På frukost, förmodar jag ? Jag tror väl. Jag hastade vidare. Ju närmare jag kom, desto tydligare uppfattade mina öron ljudet af en plump dryckesvisa, som sjöngs af några hesa basröster. Snart befann jag mig på gården utanför boningshuset. Midt på gården stod ett bord och några