Aftonbladet – 29 december 1855, sida 1

Jag fick äfven-mindlott af densdödade hunden, men jag kunde ej förmå mig att röra den: J smög. mig i hemlighet ut ur-lägret och gräfde ned min andel i sanden. Mina tårar runno-ymnigt öfver den grunda grafven, och jag demnade den med en känsla afdjup och ytterlig tröstföshet. Jag fann att man måtte bevakat mina steg, ty då jag nästa morgon kastade en sista blick på den Hlla grafven, såg jag. att qvarlefvorna af den stackars Brutus hade blifvit ppgräfda och använda. till att mätta några åf mina uthungrade kamrater. Under loppet. af denna dag försvann hvarje spår af hunden. Om aftonen, efter det den vanliga tröstlösa rapporten angående dagens jagt blifvit afgifven, kom det till en allvarig öfverläggning mellan oss, hvad som borde företagas härnäst. Hoppet om. något yillebråd var helt och hållet fruktlöst. Tanken på att återvända, eller utsigten att på samma sätt fortfara med den gagnlösa i — båda Tika förtviffansfulla. Allt hade blifvit förtärdt som kunde medverka till uppelållände af menskliga lifvet, då någon — jag har glömt hyem -föreslog, att som vi alla troligen skulle förgås, det vore bättre att offra en af oss fö de andras skull, Och derefter genast börja Kemfärden. Detta förslag upptogs med ett dgillände knot, och det blef öfyerenskomme att man ännu skulle försöka ef dags jagt till, men om den blefve lika fröktlö; Fry PR någon bland sällskapet som skalle ähtingen döda sig själf, elle blifva dödad af någan, genom Lott dragning dertill bestämd. Nästa dag tillbringades som vanligt, och vi återvände alla till lägret, uppfyllda af förtviftan och de hemskaste aningar. Liksom af en tyst öfverenskommelse, och utan att någon ga ett ord, ställde vi oss alla i cirkel. lutligen bröts tystnaden, genom att någon föreslog att lotterna skulle bestämmas på föl