Aftonbladet – 29 december 1855, sida 1

handyxa, steg jag upp för att lemna lägret, på det jag åtminstone skulle slippa sjelf vara vittne till min trofaste väns död. Jag vände mig dock om, för att ge honom en sista blick, och såg då hans ögon mildt och bönfallande höja sig emot mig, som om han hört allt hyad som sagts och besvor mig att skydda honom. Han rörde sig ej ur fläcken, men satt med ögonen stadigt riktade mot mina, Vid minsta vink af mig skulle han Tusat Winn i strupen; men han rörde sig icke. Jag vände mig bort, och i detsamma nedföll rån med ett tungt krossande ljud på hans hufvud, Ögonblicket derefter kände jag någonting vidröra mitt ben, och när jag blickade ned såg jag hunden slicka min fot. Blodet rann i en strid ström ur det förfärliga hålet i hans pannå, och likväl hade det ädla djuret efter dråpslaget med ett enda språng skyndat till sin herres fötter och i detta tillgifvenhetsbevis uttömt-sina sista lifskrafter. Jag uthärdade ej denna syn. Jag -gret som ett barn. Här förde Wode handen till sitt ansigte. Rörd af deltigande vid åsynen åf den starke mannens tårar, vände jag mig bort föratt låta hönom ostörd bekämpa sin rörelse, Slutligen återtog han: Joe Winn! det var väl för dig i detta ögönbliök att jag ej hade min bössa till haändst Jag har förlåtit dig; men aldrig skall jag glömma den handling som beröfvade rnig det ädla, trofasta djuret. Och du ärme Brutus! denna din sista blick har förföljt mig under mången lustig stund sedan dess. Ofta, då jag stadigt fäster blicken på något föremål, antager det detta stilla bönfallande uttryck; som jag såg i det sista ögonkast du gaf din stackars herre! Jag har ännu ej berättat er, Phil, om de återstående farorna af denha misslyckade jagtfärd; men för mig var detta ögonblicket det förfärligeste.