Aftonbladet – 29 december 1855, sida 1

Jag kunde ej notstå:-den öfverväldigande sömnlust som bemäktigade sig mig; och lemnande åt Brutus att hålla vakt, öfverlemnade jag mig åt denna djupa sömn, som alltid, följer på-.ett omåttligt njutande af mat. Det var föga behof ens af. hundens vaksamhet. . Äfven han kunde gerna slumrät hela natten; det hade föga rört oss. Om indianer funnits i vår närhet, hade de, varit välkomna, ty vi kunde då från. dem tagit något att Lif nära oss. med; men ingenting störde denna natt vår djupa sömn. ij Hästen räckte för oss nära en vecka, men slutligen; var äfven den förtärd. Vi färdades ännu alltjemt framåt, och ännu Hade intet villebråd synts till, Den dagen då det sista af hästköttet förtärts återkommöo vi allå med den vanliga tidningen, att intet villebråd varit att få, icke ens -en vild hund eller en orm. Jag såg Joe ,Winn, en stor fetlagd karl, kasta en längtande blick på Brutus, och med en instinktlik känsla af fruktan kröp. hunden till min .sida och lade sig der. Nästa afton föreslog Winn att Brutus skulle dödas. Jag grep min bössa och svor, att den förste som lade hand på, hunden skulle dö. Inte en.-karl. fanns i hela, lägret som rör de. ett finger, ty. de visste alla hur kär jag hade den hunden. Under tiden Köll hnu: den sin blick stadigt fästad på mina ögön, som ville han i deras uttryck läsa sin dom. Då han såg mig fatta bössan, tycktes hån förstå mitt beslut och hviftade med svansen samt gick förnöjd att uppsöka sin vanliga plats vid elden, Jag vet ej hur det bar till, men nästa afton kommo mina kamraters böner, öfvertalningar och förnuftsskäl mig att med mindre afsky, tänka på förlusten af min älskling och att slutligen tyst samtycka till hans dödande. Då jag såg Joe Winn resa sig för att taga sin