Aftonbladet – 29 december 1855, sida 1

så mycket mera njuta af nästa aftons läckerheter: som vår aptit blifvit stegrad af denna lilla fasta. Dessa argumenter segrade, och nästa morgon styrde. vi kosan. vesterut. Jag hade med mig på jagten en hund, ett ädelt djur vid namn Brutus. Han värden slugaste och mest hängifna hund jag någonsin känt, Phil. Han var fästad vid mig med Kvarje band som någonsin binder det oskäliga djuret vid menniskan — möd, uteslutande tills förnhet, slughet och vaksamhet — allt fanns 08 honom. Jag älskade denna Brutus höj än jag någonsin hvarken förr eller sen älskat någon hund. Han var mitt ständiga sällskap; vid .dagbräckningen var hän redo att följa mig, under Jagten var han ständigt vid min sida, eller, förföljde hån det villebråd jag såråt; och om natten låg han: vid mitt hufvud för att bevara Mig från all fara: Det var emädel hund. NS j Nästa dags jagt var för mina kamrater lika fruktlös som den föregående; de häde ejsett skymten af något villebråd? Hvad migobös träffar, hade jag skjutiten prairiehund;och i tänke att något är bättre än intet, fördejåg den med mig till Tigret: Aldrig glömmer jag de blickar af djupaste intresse hvarmed mitt fof betraktades, Det är, som ni vet, ett djur ej stort större än en bra ekorre Inom ett ögonblick var den Hådd, uppskureiv och delad i tio lika stora delar; Skinhet-öch inelfvorna kommo Brutus till godo:Aldrig:såg jag utsvultna vargar Sluka i sig sittorof me mera lysten gluppskhöt än minåvkhmrater Förtärde. hvar sin lilla del af den styckåde hunden. Min egen bit lade jag till skinnet och inelfvorna och gaf åt Brutus: Den-hunden, Phil, var slugare än vanliga hundar och måste hafva förstått vår belägenhet; ty ehuru han, var lika hungrig som någönsin jag; såg