Aftonbladet – 28 december 1855, sida 3

tressen äro i fråga, 4 der hvad den måste vara; och jag är Stvertygad att de skönaste, de mest utarbetade verser ej kosta större möda än en enkel mening i en berättelse, i hvilken man måste ge en teknisk detalj utan att vara hvarken vulgär eller stötande. Men hvem har väl så mycket tålamod, samvetsgrannhet, sjelfförsakelse, endast för att göra sig sjelf glömd? Hvilken? Intelligensen ensam, ty hon ensam fattar sin verkliga uppift att framställa allt, men dervid aldrig ramställa sig sjelf. Jag har äfven redan antydt att hon esam förstår att vara rättvis. Om jag känner ett slags blygsel vid blotta tanken att framställa ett obestyrkt faktum, erfar jag en ej mindre vid blotta tanken på orättvisa emot personer. Då man sjelf blifvit dömd, ofta af den förste bäste, som hvarken kände de personer eller händelser eller frågor öfver hvilka han genast hade ett omdöme färdigt, känner man lika mycken skam som afsmak för att bli en sådan domare. Då personer utgjutit sitt blod för ett ofta otacksamt land, då andra för detta samma land förtärt sitt lif i politikens uppslukande omsorger — hade äfven ärelystnaden varit en af deras driffjedrar, — är det dock ett slags. gudlöshet att med ett enda penndrag afgöra öfver förtjensten af deras blad eller deras vakor, utan kännedom om händelserna, utan omsorg om sanningen. Orättvisan mot de lefvande, må vara! smickrarne finnas genast till hands för att utgöra en motvigt deremot, ehuru för ädla bjertan smickrets tomhet ej uppväger förtalets bitterhet; men efter döden, rättvisa atminstone, rättvisa utan smicker eller förtal, rättvisa, om ej för hans skull, som förgäfves väntade den, åtminstone för hans barns! Men hvem kan i historien smickra sig med att hålla rättvisans vågskålar med en fullkomligt säker hand? Ack! ingen, ty det är Guds vågskålar i menniskors händer! Hvilka problemer, hvilka invecklade, hvilka tusenfaldt skiftande roblemer att lösa för att vara fullt rättvis! n person har utfört stora saker, men har han utfört dem sjelf? Har han ej haft medarbetare till sin hjelp eller föregångare som banat honom vägen? Alexander hade bakom sig sin far Philip, hvars rykte fyllde honom med vrede. Den store Fredrik hade sin far och prinsen af Anhalt-Dessau, som organiserat åt honom: den. preussiska armen. -Napoleon -hade af franska revolutionen erhållit en döfverträfflig armå. En person har förorsakat mycket ondt, men detta onda, tillhör det honom eller -hans tid? Har han.ej blifvit förförd? De passioner för hvilka han gaf vika, voro de ej hans samtids lika mycket som hans egna? -Vidare, om han varit nog: olycklig att utgjuta menniskoblod, bör man ej göra afseende på den tid då han lefde? En enda droppe blod i vårt sekel, då man känner priset på ett menniskolif, bör den ej i rättvisans vågskål väga nästan lika mycket som en ström af blod i 13:e seklet. Huru många: ytterligare aa dessutom! Se der en general af epröfvadt mod, med en snabb och säker uppfattning, som en dag blir förvirrad, begår ett misstag och förlorar en arme! Se der en eljest vis man, som en dag, anfallen af ett ögonblicks svaghet, låter groft bedraga sig! Huru edöma så många olika händelser? Hvilken mängd af omdömen ännu svårare att fälla, när man företager sig att skrifva vår historial Se här en utomordentlig yngling, som, efter tio års förfärlig anarki, höljd af ära framställer sig för sin samtid! Öfver sitt lands under fötterna trampade lagar, lagar, det är sant, som ej ingåfvo någon aktning, men dock alltid lagar, uppstiger han till högsta makten. Han blir genom sin vishet, sin klokhet, sina välgerningar, sina underverk sitt lands älskling och verldens beundran. Men snart stiger framgångens rus honom i hufvudet; han kastar sig öfver Europa, lägger det under sig, förtrycker det, bringar det i harnesk emot sig, drager det öfver sig och faller, omgifven af en ära utan like, i en afgrund, dit Frankrike störtas med honom! Huru bedömsma detta underbara lif? Gjorde han rätt, gjorde han orätt uti att bemäktiga sig en spira som hela verlden inbjöd honom att fatta? Hvilken man skulle motstått en sådan sam Ligger ej hans fel snarare i det bruk han gjorde af högsta makten ? Men om man förlåter maktens usurpation för att endast tadla dess användande, glömmer man ej, att i det våldsamma sättet för maktens ernående ligger i frö det vålsamma sättet för dess användande? Och sedan, bör hela felet för det missbruk af segern, som bragte hela verldsdelen i harnesk emot honom, tillskrifvas honom eller den verld mot hvilken han kämpade? Bör skulden till denna förförfärliga strid, hvarunder mera blod flutit än någonsin förut under ett helt sekel, bör den vältras uteslutande på honom, eller utcslutande på verlden, eller till hälftert på den ena och till häften på den andra? Skall man anklaga segervinnarens omättliga högmod eller den besegrades oförsonliga hat? (Forts. följer.) LANDSORTS-NYHETER.