Aftonbladet – 27 december 1855, sida 3

bot where RÖ RE a EE RP TS or FT ER BH 3 kusten derstädes stationerade brasilianska krigsfartygen underrättades om hvad som förefallit, och man hoppades det skulle lyckas att äfven uppbringa slaffartyget jemte dess besättning. Thiers -om -historien. (Ur företalet till den nyss utkomna 12:te delen af hans Histoire du Consulat et de FEmpire.) (Forts: från lördagsbl.) Det är denna egenskap, tillämpad på historiens höga föremål, som i min tanke är berättarens väsentliga egenskap och som, då den finnes, snart för med sig alla de andra, förutsatt att man med naturens gåfva förenar den af praktiken vunna erfarenheten. I besittning af det jag kallar intelligens, afskiljer man lätt det sanna från det falska; man låter ej bedraga sig af historiens tomma traditioner eller falska rykten; man använder kritik, man uppfattar riktigt personernas eeh tidernas. karakter, man öfverdrifver intet, man gör ej.någet hvarken för stert eller för litet, man ger hvarje -persom sina verkliga drag, man beorttager sminket, af alla prydnader den som i historien rairst har sin plats, man målar korrekt; man försätter sig in i sakernas hemliga driffjädrar, man fattar och man gör begripligt huru de försiggått; diplomati, för valtning, Jandoch njökrig, man gör dessa I så olikartade ämnen fullt fattliga för flertalet af läsare, emedan man sjelf uppfatiat dem i deras för alla begripliga allmänlighet ; och då man sålunda hunnit att göra sig till herre öfver de talrika elementer som böra ingå i en ster berättelse, ordningen hvari mar bör framställa dem, finner man den i händelsernas egna förknippning; den sem förstått att urskilja det hemliga band som förenar dem. det sätt hvarpå de frambragt hvaramdra, har fumnit den skönaste ordning för berättelsen. emedan den är dem naturligaste; och om dertill kommer att han ej förblir kall som is irför de stora scenerna i nationernas lif, binder han dem alla kraftigt tillsammans, låter dem följa på hvarandra med lätthet och ledighet; han låter tidems fled behålla sin flytbarhet, sin styrka, ja sjelfva sin gratio, genem att ej tvinga någon af dess rörelser, genem att ej förämdra något af dess drag; slutligen är han, som ett högsta och förnämsta vilkor, rättvis, emedan ingenting är så egnadt att lugna och stilla passionerna som en djup menniskokännedem. Jag vill doek härmed ej säga att han låter all stränghet bortfalla, ty det skulle vara en olycka; men då man känner menskligheten och dess svagheter, då man vet hvad som -beherrskar och lockar henne, har man, utan att mindre hata det onda, utan att mindre älska det goda, mera undseende för, menniskan, som af tusende menniskosjälens frestelser låtit locka sig till det onda, och man tillber och beundrar ej mindre den som, .oaktadt alla de låga passionerna, vet att hålla sitt hjerta i samklang med det goda, sköna oeh störa. Intelligensen är sålunda i min tanke den herrliga förmögenhet, som i histerien där att skilja det sanna från det falska, att skildra menniskorna med rättvisa, att belysa politikens oeh krigets hemligheter, att berätta med klarhet och erdning, med ett ord att vara en verklig berättare. Men; skall man invända, är då konsten intet, är då intelligensen ensam tillräcklig till allt? Den förste bäste, som blott är utrustad med derna uppfattningsförmåga, skall således kunna sammanställa, måla, berätta, med ett ord uppfylla alla de anspråk man har på en verklig historia! Jag skulle gerna svara ja, em ej ett undantag måste göras från detta allt för absoluta påstående. Att riktigt uppfatta är nästan allt, men är deck ej allt; det behöfs dessutom en viss förmåga att sammanställa, att måla, att anordna färgerna, att fördela dagrarne, med ett ord en viss förmåga att skrifra, ty det är språket, det må mu vare grekiska, latin, italienska eller franska, man måste betjena sig af för att berätta de skiftande -verldshändelserna. Mam måste, jag medger det gerna, med intelligensen förena erfarenhot, beräkning, det vill säga konst, Men på samma gång jag erkänner att konst och intelligens böra vara förenade, auser jag mig böra säga hvaföre intelligensen, såsom jag uppfattat dem, lättare än någom annah fö; skall hinna demma så svåre komti. Af alls menniskeandens skapelser är historien dem renaste, den kyskaste, den strängaste, dem på en gång högsta och amspråkslösaste. Denma wiolta, klarsesnde eeh blygsamma -sånggudinna höfves det att framför allt -vara enkolt klädd. Hen beköfver utan tvifvel konstens hjelp. Men om det är för mycket deraf, om man märker det, försvinne gonast all sanning, ty demma enkla eeh höga varölse har velat bedraga er, och ifrån det ögenblieket är allt ert förtreende borta. Mi max på der tragiska seenen öfverdrifva fasan, liksom på dem komiska seenen löjet; må mar i epopen, idyllen, odet förstera eller försköna personerna, må man göra hjeltarne ständigt tappra, herdinnerna ständigt vackra, må man med ett erd bedraga litet i dersa d konster, som med ett gemensamt namn heta diktkensten, ingen skall dock finna sig bedragen, ty hela verlden är beredd derpå; och likväl skulle jag vilja råda äfven skalderna att förblifya sanna, ehuru de äre fritagna Ifrån skyldigheten att vara exakta. Men att . se historien ljuga i grundläggningen, i fermen, j! färgen, det är outhärdligt! Historien säger ej: Jag är dikten; hon säger: jag är sanningen. Historien det är en far som underI visar sina-barn. Kunnen j eftey en sådan deI finition fatta henne som egenkär, öfverdrifven, sminkad eller deklamatorisk ? Jag förI drager tåligt hvad som helst af de sköna I konsterna, men det minsta koketteri från hiI storiens sida bringar mig i uppror. I komI positionen, i den dramatiska handlingen, i Å porträttersa, i stilen bör historien vara sann, enkel och flärdfri. Hvilket är väl nu bland alla slag af olika organiserade hufvuden det som bäst skall bibehålla dessa väsentliga evenskaner? Tvdlioven det dinnt och verkliot RR a AR af AL kas oh trdnea åå bre