Aftonbladet – 22 december 1855, sida 2

jett namn från vår tid, än de eviga gestalterna j från alla tider och länder, som i Athen, il Rom, i Florens, på en annan tid, handlat alldeles som dem jag såg röra sig för mina ögon. Jag var på en gång mindre uppretad och mindre förvirrad, emedan jag var mindre öfverraskad, emedan jag ej var vittne till ett skådespel för en dag, utan till det eviga skådespel som Gud anordnat, då han insätter menniskan i samhället med sina stora eller små, låga eller ädla passioner, menniskan som alltid är lik sig sjelf, alltid orolig och alltid ledd af lika djupa som oföränderliga lagar. Mitt lif, jag vågar säga det, har således varit ett enda långt studium af historien, och om man undantager dessa passionerade! ögonblick då handlingen förblindar ereller händelsernas ström rycker: er -med sig så att ni ej kan urskilja dess stränder, har jag nästan alltid lugnt iakttagit hvad som tilldragit sig omkring mig och på samma gång jemför! det med hvad som på andra orter och tider tilldragit sig, för att utfinna likheter och olikheter. Denna långa jemförelse är i min tanke den rätta förberedelsen till nedskrifvandet at denna historiens epopå, som ej behöfver vara färglös derför att den är trogen och bestämd: ty den verkliga personlighet, som kallar sig än Alexander, än Hannibal, Cesar, Carl den Store, Napoleon, har sin poesi, ehuru af olika art, lika väl som den diktade personlighet. som kallar sig Achilles, Eneas, Orlando eller Rinaldo. Det beständiga aktgifvandet på mennisko: och händelser, eller, som målarne säga, akt gifvandet på naturen, är dock ej tillräckligt: det behöfs en viss talent för att skrifva historien väl. Hvaruti består den? Är dei tankens liflighet, fantasien, omdömets skärpa. konsten att sammanställa, talenten att måla: Jag svarar att en förening af alla dessa egenskaper vore önsklig hos historieskrifvaren, och att hvarje historia, der en enda af dessa sällsynta egenskaper röjer sig, är ett värdefulli verk, som skall högt uppskattas af kommande generationer. Jag vill säga att det ej ges ett, utan väl tjugo olika sätt att skrifva hi storien; att man kan skrifva som Thucydides. Xenophon, Polybius, Livius, Sallustius, Czesar. Tacitus, Comines, Guicciardini, Macchiavelli. S:t Simon, Fredrik den Store, Napoleon, oci att den sålunda skrifves på ett oöfverträffigt. ehuru mycket olika sätt. Jag begär af himlen endast att ha gjort min sak som der minst utmärkte af dessa historieskrifvare, för att vara förvissad om att ha gjort den väl och att lemna efter mig ett minne af min efemera tillvaro. Hvar och en af dem har sin särskilda och-skarpt utpräglade karakter;; den ; ene be: rättar med en detaljrikedom som. hänför; en annan berättar utan strängt sammanhang, i hopp och språng så till; sägandes, men inristar derundernågra djupa drag, som : aldrig skola utplånas ur menniskors minne. En an: nan slutligen, mindre rik och mindre skicklig att måla, men mera lugn, mera försigtig intränger med en blick, som ingenting undgår, i djupet af de menskliga händelserna oc! belyser dem med en evig klarhet... Huru de än gått till väga, jag upprepar det, ha de gjort sin sak väl... Och likväl, ges det ej en. väsentlig egenskap, som mer än alla de an. dra -bör utmärka historieskrifvaren och son utgör hans verkliga öfverlägsenhet? Jag tro det: och jag säger det genast, att denna egen: skap i min tanke är intelligensen. Jag tager här detta ord i dess vanliga bemärkelse och vill försöka att göra. begripligt hvad jag menar dermed, genom att. tillämpa det på de mest olikartade individer. Man märker ofta. hos ett barn, en arbetare, en : statsman någonting som man ej benämner snille, emedan det lysande saknas deri, men som man kallar intelligens, emedan den som tyckes begåfvad dermed genast fattar hvad mar säger honom, ser och hör efter ett blott till hälften uttaladt ord, fattar, om han är ett barn; hvad-man lär honom, om han är en arbetare. det arbete man ger honom att verkställa,: on han är en statsman; händelserna :samt -deras orsaker och följder, genomskådar karaktererna. deras böjelser, det handlingssätt man af dem kan vänta, och öfverraskas, förvirras afintet. ehuru ofta djupt bedröfvad öfver allt. Det är detta som kallas intelligens, och i-det verkliga lifvet blir denna enkla egenskap, som ej sträfvar efter effekt, af större nytta än alla: andra själsgåfvor tillsammans , : snillet allena undantaget, emedan det, när allt kommer ; omkring, endast är intelligensen sjelf, förenad med glans, styrka, omfattning, ögonblicklig snabbhet. (Forts.) 2 ÄTTER ÅNGS ana POTTSSÄRER