Aftonbladet – 21 december 1855, sida 6

ULL-UMVELRUGS BIS AY ITiS nAv a MV VEMISC JUNMMARUIMNAG An njebataljonerna, och skall den i: Finland för närvarande förlagda nowgorodska inre garnisonsbataljonen, härtills. benämnd temporär finländska garnisonsbataljon, erbålla förändrad benämning af 10:de finländska liniebataljonen. RÄTTEGÅNGSocx POLISSAKER På rådsturättens femte afdelning handlades i går, som då nämndes; ransakningen angående de mot kortfabrikören Johansson gjorda angifvelserna dels att hafva försålt ostämplade kort, dels ock att hafva försålt kort med falsk manufakturstämpel, :; Till en handelskommissionär vid namn Hellström, som i flera. år för åtskilliga fabriker försålt dessas tillverkningar, hade han någon tid brukat lemna kort, som denne, sedan till landsortsköpmän försålde. Det lärer ha varit ett gammalt bruk vid en eller annan kortfabrikatt kort, som varit obetydligt begagnade, återtagite i utbyte mot nya, då afnämare så önskat, hvarpå dessa spelta kort återigen försålts för billigare pris att användas af sådana personer som ej gjorde afseende på om de begagnade nya eller brukade. Sådana spelta kort hade Hellström flere gånger af Johansson emottagit och försålt. Sjelfva det kulörta omslag, som utgör bevillningsstämpeln, saknades härvid, ech korten voro i stället inlagda i hvitt papper eller ock i omslag. liknande dem som förr begagnades, med blått vattenfärgstryck på hvitt papper. Likaledes hade Hellström åtskilliga gånger af Johansson till försäljning emottagit och äfven afyttrat kort, på samma sätt inslagna som de spelta, men med hvilka man helt och hållet förbigått den stadgade proceduren om stämplingen. Då Hellström en dag i slutet af Oktober af Johansson till försäljning begärt ett mindre parti kort, som skulle vara spelta, hade Johansson lemnat honom ett paket med kort inslagna i konvoluter, tryckta med vattenfärg. Sedan Hellström försålt dessa till en person från landsorten, skedde angifvelse vid poliskammaren om denna försäljning, som syntes vara olaglig i så måtto att man ej: ställt sig till efterrättelse gällande föreskrift att inga spelkort, hvarken nya eller brukade, få säljas utan att vara inneslutna i bevillningskonvolut, med en särskildt påklistrad remsa utvisande att afgiften till stora barnhuset är erlagd. Å konvolutet är ett rundt hål, genom hvilket manufakturstämpeln bör vara anbragt å hjerteress, sedan korten äro i konvolutet inslagna, detta tillklistradt, och remsan ytterligare fastlimmad. .Efter det de af Hellström försålda korten blifvit tagna i beslag, befunnos de hafva allt utseende af nya; och misstanke lärer deraf ha uppstått i fråga om tillkomsten af på dem befintlig manufakturstämpel, hvilken, om den varit korten åstämplad i vederbörlig ordning, förutsatte att de skulle hafva varit inneslutna i bevillningskonvoluter. Johansson erkände att han till Hellström sålt de i beslag tagna korten, och vid visitation i hans fabrikslokal fann man några kortlekar på samma sätt inlagda i omslag med vattenfärgadt tryck, hvarjemte Jo .ansson sjelf visade huru han med en vanlig träform tryckte sådana omslag. Vid undersökning befanns det att manufakturstämpeln på dessa kort verkligen var falsk. Fru Albohrn afgaf nemligen ett utlåtande, hvari hon upplyste om en mängd skiljaktigheter från den af henne graverade stämpeln, bland andra den att på den falskatydligen syntes af krokliniermas ojemnhet att de i stansen ej blifvit åstadkomna förmedelst maschin, utan för hand. Hellström medgifver att han försålt ostämplade kort äfvensom kort som skulle vara spelta men ej blifvit omstämplade, men förnekar all kännedom om falsk manufakturstämpels begagnande. Ingenting har heller förekommit som kunnat gifva något slags anledning till en misstanke derom emot honom. Likaledes medgifver Johansson, att han dels åt Hellström dels åt andra personer försålt ostämplade kort oeh spelta kort, som ej blifvit omstämplade, men att hafva sjelf åsatt den falska stämpeln eiler afvetat dess tillvaro, det förnekar han enständigt och vill förklara saken dermed, att han ofta å sin fabrik fått af olika personer i form af återköp emottaga kort, som skulle vara spelta, och att således på dessa kort falsk stämpel kunnat vara anbragt. En i Johanssons böcker: anträffad anledning till misstanke, att han bedrifvit industrien med stämpeln i större skala, trodde man sig finna deruti att, under det en del kort voro uppförda till 100 rdr pr gross, voro en mängd andra poster blott om 80 rdr pr gross, hvilket ansågs härflyta deraf att tillverkningen icke skulle ha dragit föreskrifna bevillningsoch stämpelafgifter; men detta förklarades af Johansson sålunda, att då stämpelafgifterna från och med detta års ingång höjdes med ungefär skilnaden mellan anförde båda priser, så hade han vid slutet af 1854 låtit afstämpla en stor mängd kort under förut stadgade lägre afgifter, och då han haft rätt att sälja dessa 1854 afstämplade kort ända till Juli månad i år, så förklarade sådant huru han kunnat sälja cen del kort till 80 rdr pr gross. Något vidare förekom nu ej i fråga om Johansson; men genom efterspaning i bodarhe för att finna kort med falsk stämpel; hade stadsfiskal Kock, hvilken i saken uppträder som allmän åklagare, fått reda på en kortlek med falsk manufaKturstämpel och inlagd i bevillningskonvolut med kortfabrikören Heurlins namnstämpel. Detta hade gifvit anledning att misstänka hr Heurlins förre verkmästare Lindell, som d. 1 Okt. flyttat till Johansson, för något slags delaktighet i den falska kortstämplingen, och då med anledning deraf undersökningar och efterforskningar anställdes för utrönande af Lindells förhållande i hr Heurlins tjenst, trodde man sig komma honom på spåren med åtskillig oredlighet. Så vidt i går vid rådsturätten förekom, skulle denna ha bestått deruti, att han såsom verkmästare å fabriken skulle försålt kort till åtskillige personer samt tillegnat sig ett antal så kallade oljepatroner, det vill säga oljade pappersblad eller formar med utskärningar för färgens påläggning på korten, Lindell medgaf att han sålt något kort från hr Heurlins fabrik, men förmälde sig hafva vid månadsredovisningarne derför lemnat penningar åt hr Heurlin, hvilket denne oekså vitsordade, så vidt det rörde kort i laglig ordning stämplade Lindell medgaf dock att han från hr Heurlins fabrik äfven försålt några lekar ostämplade kort; dock hade äfven de härför bekomne penningar blifvit till hr Heurlin öfverlemnade, ehuru dervid ej blifvit för husbonden upplyst att de influtit för ostämplad vara; Stadsfiskalen Kock ansåg att om Lindell ej haft tillåtelse försälja ostämplade kort, så borde hans åtgörande härutinnan anses såsom olofligt tillgrepp, och fortsatte i denna afsigt att mot Lindell föra ansvaratalan. Deremot ville hr Heurlin ej mot Lindell föra någon talan i decta afseende, liksom icke heller i fråga om oljepatronerna, i afseende på hvilka han upplyste, att om än Lindell, såsom denne sjelf uppgifvit i poliskammaren, tillegnat sig de pappersark hvaraf de voro förfärdigade, något som hr Heurlin aldrig haft vetskap om förr än genom Lindells egen uppgift, så kunde han dock fritaga honom från att hafva från hr Heurlin tillgripit det som vid desså patroner var det dyraste, nemligen den för dem använda oljan, utan vore den af Lindell sjelf tillsläppt. I denna fråga förklarade Lindell, att så vy papperet som oljan till de af hanom sjelf förf igade patronerna vore hans egna; om han vid deras förfärdigande anI a vändt något hr Heurlins papper; så hade det varit It hlatt malnlaesada avi ha RA MD fn LR