Aftonbladet – 21 december 1855, sida 3

AST TN SER ur, med hvarje sinne spändt för att familja-) isera sig med de otaliga ljud och buller som; med ett alltjemt tilltagande sorl smyga sig upp ir destilla skogarne. Jägaren kan vandra iratal omkring i skogen och icke förnimma: innat än fåglarnes locktoner eller skriandet af några af de större rofdjuren, hvilket öfverröstar ljudet af hans egna framåtskridande: fot-: steg. Men att sålunda ligga på vakt efter sitt: rof, i en trakt öfverflödande af villebråd, och ! då det kan smyga sig på en i hvarje ögon-; slick, det stegrar intresset nästan till äng-; slan, och den häftiga ifvern för jagten gör: hörseln så skärpt som då fruktan sjelf lånar sin olyckliga instinkt till sinnenas hjelp. Myriader af osynliga insekter tyckas flaxa med vingarne under barken på hvarje trädstam i er närhet, och de hopade löfven, allt för fuktiga att rassla för morgonvinden, ljuda dock för edra öron, som om hundrade skogsväckar runne fram under den sammanpackade massan. Det är i sanning ingen öfverdrift, om jag säger att det första hundskallet vid: sådana tillfällen träffar likt ett åskslag ens öra. Så föreföll det åtminstone mig, då slut-; ligen ett: långt djuptonadt skall uppsteg från en dal på motsatta sidan och genljöd från! kulle till kulle rundt omkring mig. Den skarpa ; knallen af en bössa följde dörpi och sedan kom skall efter skall, alltsom den ena hunden föll in efter den andra, i munter kö-: rus burna på vindens vingar. I hvarje se) kund väntade jag att få höra signalhornet, eller se jagten spränga fram ur skogen, hvarhelst den uddiga stranden utvisade mynnin gen åf någon liten ström som utföll i dess sköte. Dock rörde sig icke en buske utmed vatt-. net; bergen höjde sig resliga och majestätiska :deromkring, och sjön låg lika lugnoch ostörd som någonsin, utom då en flock -änder, som sökte sin föda nära intill mig, vid det första hundskallet slogo några slag med vingarne, men genast derpå i allsköns lugn återtögo sin sysselsättning! ör De plötsliga hundskallen hade dött bort på I