Aftonbladet – 21 december 1855, sida 3

ner, med-en köld, .som utvisade att han var fullkomligt säker om utgången. Den andre riktade då sin bössa mot djurets hufvud, der det samm rakt framför honom,men väntade ännu på rätta ögonblicket. Det kom just när råbocken nådde marken med framfötterna. En framskjutande klippa tycktes likasom sträcka sig ut emot honom, öelv hän reste sig med hornen stolt höjande sig öfver vattnet och sökte, efter fotfäste medan den halfva bakre delen af hans kropp ännu skyldes af vattnet. Gif eld! ropade jägaren, och i samma ögonblick träffade kulan rådjuret i ryggraden, några tum bakom öronen. Det vackra hufvudet sänktes vid detta slag, Och då han åter ville höja det, tumlade han baklänges, slant från klippan och föll lifiös tillbaka i sjön. I detta ögonblick sköt min slup fram långsides med kanoten; men ehuru jag hört och sett allt hvad som passerat, kom jag naturligtvis för sent för att träffa villebrådet. Råbocken, som befanns vara ett ståtligt djur, yftes snart upp i båten, medan vi i allsköns dde våra farkoster öfver till anra sidan af sjön. Dit kommo snart de olika edlemmarhie af -jagtsällskapet en och en i ender, till dess vi slutligen alla voro samade. En årskalf, med hornen ännu knappt ickande ur fjunet; och en Hhind af temig storlek voro allt hvad jagten i öfrigt inringat. Men alla voro högljudda i prisanet af råbocken, såsom den vackraste och feaste som på länge blifvit funnen der omkring sjön... Under flere timmar genljödo skogarne muntert prat och skratt, medan vi, efter häfva gjort upp eld på en bred klipphäll, illredde och spisade af jagtens byte; vår untra måltid slöts ej förr än solen börjat sjunka mot vestern, då vi gingo ombord på åra små båtar för att begifva oss hem till vårt läger igen; och då ekot af den siste ägarens. glada halloh bortdog bland kullarne, Set Hans: båt försvann bakom närmaste udde öfverlemnades stranden åter till enslighetens och tystnadens stilla andar. (Forts.)