Aftonbladet – 21 december 1855, sida 3

flyktingen skulle komma i samma linie med dem för att begynna jaägten, hvilken ofelbart måste lyckas. Detta, ögonblick inträffade just då jag passerat holmen, och snabb som en falk stadd : på rof,: sköt den smala barkslupen frafv under några buskar och flög som en vind öfver vattnet. Jag haraldrig sett en lifligare tafla. Min vän var nära nog gömd för mina blickar der han: låg på bröstet, med bössan höjd i jemnbredd med fören :på kancten; väntande blott på ett ord af-indianen föratt gifva eld; denne sednares gestalt var deremöt fullt synlig och gjorde en förträfflig effekt i taflan der ban stod upprätt i aktern, naken ända till medjan, och med hvarje . muskel1 den mörka kroppen satt i full verksamhet, medanhan svängde sin glittrande åra i vattnet. Hans långa far fladdrade för vinden, och detta jemte de hvasa idragen och gnistrande ögonen, fulla af en ibrinnande ifver, gaf ett nästan onaturligt uttryck åt hans ansigte. . Det slöa och trunipna luttryck, som några timmar förut karakterijserat honom, tycktes hafvå blifvit afkastadt imed den trasiga drägten, som missprydde utan tt skyla hans kropp, och den skarpögde, välildade jägaren, som här framstod. för, min syn, har ej mera likhet. med den vresiga, usle rifvareni går, än en yster fullblodshäst, med: glödande hofvar rand fram utåt täflingsbanang liknar. den haltanderbrötnaråkarkampen, som krälar fram genom förstädernas smutsiga gator. De löjliga rop han stundom: uppgat gjorde dock en skärande och högst egen. kontrast mot det pittoreska i-hans utseende. Skrrr! Hvitskinn!, — San Marietx Gif icke eld ännu ! — Hollah! Diable Poa gun! Dame de Lorette! Corloer, be ready (vår redo) — Sacre — Weenhuc, och otaliga andra epiteter och utrop, katolska och hedniska, indiska, engelska och canadiska, utbröto som en ström. från bans läppar. Slutligen fann han likväl, att. han. kommit nog nära. rådjäret, upphörde att ro och gäf på god lugn engelska sin följeslagare sina instruktio