Aftonbladet – 21 december 1855, sida 1

folket från Meuchen var honom dervid behjelpligt. Stenen hade denna enkla inskrift: G. A. 1632; och det behöfdes ej heller mer för att förstås. Deuna sten benämdes snart Schwedenstein. Dit kommo i två århundraden stora skaror valfärdandes för att se den enkla vården; och säkert tänkte dervid mången inom sig sjelf: Åfven här har Gud bevisat; sig stor. Men ej blott Liätzens jord är enligt svenska vapnens ritual formligen invigd till helig jord. Nära Leipzig ligger Breitenfelderslätten; den fick ock ett namn från Gustaf Adolfs tider. På denna hed lät en köpman Gruner från Leipzig år 1830 uppresa en minnessten med inskrift: Gustaf Adolf, kristen och hjelte, räddade vid Breitenfeld, den 7 Sept. 1631, trosfriheten för verlden. Detta blef liksom en stark påminnelse om en minnesvård vid Schwedenstein. Emellertid firades i Sverge år 1832, såsom nogsamt är bekant, Gustaf Adolfs dödsdag med stor högtidlighet. På samma dag, den 6 Nov.. församlade sig i Lätzen en oerhörd menniskomassa. Under klockringning, musik och sång tågade skarorna ut till Schwedenstein och begingo der en lika enkel som storartad minnesfest. På samma dagen fattades beslut att uppresa en vård. Men det ordet — en minnesvård åt Gustaf Adolf — var enligt sin natur egnadt att påminna derom, att utan anda: och lif kunde ingen honom värdig minnesvård resas. Och sannerligen, ett folk, som icke förstått detta, hade icke varit befogadt att gå i författning om ett dylikt företag. I anda och sanning måste ärbetet utföras. — Man nedsatte nu en komite. I spetsen för dennå stod nuvarande superintendenten dr Grossman d. ä. Denne man insåg fulla betydelsen at uppdraget. Gustaf Adolfs arbete borde fortsättas. Att i Christi tro strida för evangeliska kyrkans räddning ur förhandenvarande nöd; att i Christi tro förena och till seger föra de spridda protestantiska krafterna, — blef nu den första grundtanken och grundvalen till vården. — Men huru detta allt? — Kärleken kan: allt och hoppas allt. Minnesstenen, som utsågs, var en äkta Schwedenstein, ty den heter från första stunden och ännu i dag barmhertighet. Redan samma år utsändes en uppmaning till insamling för kristliga trosbröders understöd, med i första rummet fästadt afseende på sådana protestantiska församlingar i och utom Tyskland, hvilka af en eller annan orsek kommit på kyrkligt obestånd. Naturligtvis bereddes under tiden ett synligt monument att uppställas vid Schwedenstein. Man bar vördnad för stenen som stod der. Äfven den ringaste tjenares verk får förr eller sednare sin ära. Stenen skulle hvarken rubbas eller döljas. — Ett smakfullt minnestempel af jern, öppet från alla sidor, står upprest omkring och öfver denna sten, hvilken, såsom rätter egare till huset; framstår synlig från alla sidor. Öfver ena tempeldörren, ofvanom den äldre inskriften, står att läsa: Här föll Gustaf Adolf den 6 Nov. 1632. Vården invigdes den 6 Nov. 1637 af biskop Dräseke. Men redan 3 år förut håde den åndliga vården blifvit satt. Leipziger-föreningen under Grossman fann snart sitt gensvar. I Dresden bildade sig en ny förening under hofpredikanten Käuffers ledning. Begge afdelningarne sammanträdde och uppsatte stadgar, hvilka den 4 Okt. 1884 erhöllo vederbörlig stadfästelse. För att emellertid förstå vigten af denna stiftelse, är nödigt att känna ej blott anledningarne som framkallat den, utan ock grunden hvarpå den hvilar. Anledningen var öfverallt den förhandenvarande nöden, sådan .denna i olika länder, under tidernas dopp, olika gestaltat sig. Uti Böhmen hade redan från Johan Huss tidehvarf uppenbarat sig en stark anhänglighet för protestantism; och efter Luthers uppträdande var landet inom kort till större delen lutherskt. Med vapenmakt återställdes sedermera katolicismen, och det till den graäd strängt, att synliga spår till protestäntism knappt kunde upptäckas. Icke dess mindre glödde elden under askan mer än 1!7, sekel. Den förbudna, gömda bibeln lästes här med andakt och fruktan, under det den mångenstädes i protestartiska länder låg tillsluten och orörd. Josef II tillstadde nu bekännelsefrihet. I ögonblicket bildade sig en mängd smärre lutherska församlingar. Med ytterst knappa tillgångar, försågo de sig likväl, så godt sig göra lät, med prest, skollärare, kyrkoroch skolhus. Att i början allt förrådde stor fattigdom, var naturligt. Tiden, som enligt ordspråket läker alla sår, uppenbarade här fastmer med hvar dag ett allt större elände. Prester och skollärare efterlemnade snart utarmade familjer; kyrkor, bönehus och skolhus, uppförda oftast af trä, tarfvade snart reperationer, vida öfverstigande församlingens tillgångar. Den enskilda. husliga nöden var mångenstädes icke mindre än församlingsnöden. Härtill kom, att, ehuru man erhållit frihet att bilda församlingar, man ingalunda var fritagen från afgifterna till katolska presterskapet. Uti Schlesien hafva, genom katolska kyrkans öfvermakt, protestanterna under tidernas lopp gått i mistning af en stör mängd kyrkor. Men erfarenheten har ådagalagt att der kyrkor cj Se så, skreko byinvånarne. Låt oss nu: så hurttdot går för Harpv Carroll i Hanmåtta