Aftonbladet – 14 december 1855, sida 1

STOCKHOLM, den 14 Dec. Svenska Tidningen för i går morse har hemtat anledning att framställa behofvet och nödvändigheten af en förändring i Tryckfrihetsjuryns sammansättning från den i dessa dagar inträffade händelse, att den nämnd som var tillsatt att döma öfver ett i tidningen Friskytten infördt versifieradt stycke, kalladt Göternax , hvilket af högsta åklagaremakten ansetts innefatta lastligt tal å H. M. Konungens höga person och gerningar, förklarat med 6 röster mot 3, att detta poem icke vore att anse såsom så beskaffadt lasteligt tal; hvaremot en annan jury, som haft att bedöma samma poem aftryckt i tidningen Fäderneslandet, lärer, såsom Sv. Tidningen vill veta, enhälligt fällt detsamma. Vi vilja nu icke ingå i undersökning hvad berättigande Svenska Tidningen haft att uppgifva fällandet i sistnämde fall såsom enhälligt, hvilket, då det ej fanns omförmäldt i nämndens utlåtande, icke heller kan på annat sätt blifva bekant än derigenom, att någon af jurymännen obehörigen sqvallrat ur skolan — ett förhållande som, om det cgt rum, förutsätter en anmärkningsvärd förgätenhet af jurymanna-eden och dessutom för allt fall derigenom icke blir bevisligt, emedan den person som så sqvallrat möjligen kan hafva haft för afsigt att endast ställa sig behaglig medelst en uppgift, hvars sanning eller osanning aldrig kan komma i fråga att bevisas. Men äfven om vi för vår del antaga, att fällandet skett endast genom den majoritet af två tredjedelar som tryckfrihetslagen bestämmer, måste vi, lika med Sv. Tidningen, beklaga att omdömet öfver samma sak kunnat vara så skiljaktigt i de särskilda nämnderna. Deremot kunna vi icke finna detta mer oerhördt eller fasaväckande, — snarare betydligt mindre, — än att domstolar finnas, t.ex. hofrätten, ja sjelfva högsta domstolen, der lagtillämpningen utfaller diametralt motsatt, allt efter som olika domare deltaga i tvistens pröfning. Vi hafva icke få exempel, att en part som i hofrätten tappat sin sak, utan någon skiljaktighet emellan 5 der varande domare, vunnit samma sak i högsta domstolen med enhällighet emellan 6 å 7 dess ledamöter, och detta utan att några nya bevis eller omständigheter i den högre rätten tillkommit, — ja, det har till och med inträffat, att en division i hofrätten dömt efter en princip, helt och hållet motsatt den som följes å en annan division. så att fullkomligt likartade frågor der blifvit olikartadt bedömda. Detta har icke blott skett i tvistemål, hvilka gällt medborgares hela välfärd, utan äfven i de gröfsta brottmål. Ingen bestrider att ju icke detta förhållande är beklagligt; men vi tro knappt att någon finnes som kan påstå, att det skulle kunna afhbjelpas genom att oupphörligen förändra lagen, likasom det med vår domstolsinrättning är alldeles omöjligt att ställa så till, att samma personer döma i alla saker, äfven om de äro af enahanda beskaffenhet. Men om nu ett. sådant missförhållande icke kan förekommas då fråga är om tillämpning af lagkunnige män och skrifven och kommenterad lag, samt om utslag hvilka skola grundas på angifna skäl och motiver, huru skall sådant då blifva möjligt, när, såsom uti tryckfrihetsnämnden, domrarne dels icke äro lagkunnige, dels icke behöfva eller ens äro berättigade att anföra något slags grund för sitt utslag? I sistberörde fall måste det således. juryn må sammansättas huru som helst, bero på den individuella öfvertygelsen hos jurymännen och på begreppet om en jurymans pligt. Den ene kan nemligen hafva den föreställningen, att en juryman kan hafva rätt att dömma huru han behagar, alldeles efter tycke och smak; en annan åter föreställer sig att han är skyldig att inför sitt samvete och sitt sunda omdöme kunna rättfärdiga sitt votum och att i fall, som tvetydiga äre, heldre fria än fälla. Den förre, om han derjemte har den öfvertygelsen att jury i tryckfrihetsmål hufvudsakligen åsyftar antingen att komma åt en misshaglig person eller att tillintetgöra yttranderätten, skulle ju kunna, under åberopande af sin öfvertygelse, fälla hvilken ar