Aftonbladet – 12 december 1855, sida 1

hand vinna den förlessning, hvarefter mitt hjerta längtar, eeh sem det kännes mig så ljuft att tänka, att jag just af dig, min äldste, min mest dyrbare vän, skall få emottaga, då jag hörde dig fälla de der orden om kärlekens ostadighet, hvilka jag, af hvad som strax derefter föregiek i ditt ansigte, inbillar mig att du genast ångrade, men söm af mig emottogos med en bitterblandad glädje, emedan de tycktes mig likasom rättfärdiga mitt ytterligare utfall emot dig, som också blef af mer afgörande verkan än något föregående. Du gäckade mig emellertid snart grymt med ditt vilkor om 8ex veckors uppskof med sakens afgörande, hvarifrån jag förgäfves sökte förmå dig att afstå. Hvad dessa veckor för mig varit sekellånga, oaktadt de varit de sista! Huru jag längtat efter denna dag, som ändtligen inom några få timmar skall randas. Och dock, då du i går åter stod inför mig och med din ädla, kärleksfulla blick sporde mig, om väl en tjugoårig, aldrig sviken vänskap måste uppoffras för intrycket af ett eller annat förfluget ord i ett obevakadt ögonblick, om ingenting en man värdigt fanns, som kunde befria dig från nödvändigheten att lyfta din arm emot mig, då var det icke långt ifrån att jag kastat mig i dina armar och bekänt allt, för att sedan söka en annan lösning af problemet. Men jag betvingade min rörelse, jag låtsade helt och hållet misskänna den ädla känsla, som förestafvade dina erd, och lemnade dig intet annat öfrigt än att bereda dig till striden. Jag skall aldrig mer luta mig till detta trofasta röst, sade så mången gång under framfarna år deltagande och hemtat styrka och tröst; men jag skall, sedån kroppens boja fallit, ännu mången gång här nere omsväfva äfven dig, till dess jag em gång i ett annat lif af dina läppar emewager förlåtelsen för hvad du hör för min skull lidit