Aftonbladet – 11 december 1855, sida 2

som med de premisser, hvilka nu en gång förelågo, svaret blef precist det som det blef. Alla de seglifvade öfverlemningarna från den ljufva tiden, det nyligen återupplifvade såta kompaniskapet, hela det återupptagna gamla systemet gjorde det för hofvet i Stockholm till en nästan otänkbar tanke att stöta det ryska kabinettet för hufvudet, och ett enda ord i ändamål att blott uppskjuta svaret skulle ju redan varit en mjlig anledning till vmissförstånd, om icke något värre! Alltså, man proklamerade neutraliteten., Författaren anmärker här, såsom ett bevis på den ifver man hade att framför allt lugna Ryssland, den otroliga brådskan man hade att få neutralitetsfläggan hissad, redan fyra månader innan kriget förklarades, och fortfar derefter sålunda: Och är en sjelfföljd att den skandinaviska neutraliteten borde vara strikt och väpnad. Ryssland måste ega en garanti för att vi icke skulle låta oss tvingas att frångå densamma. I öfverensstämmelse härmed lit den svenska regeringen kalla trupper på benen, utrusta diverse örlogsfartyg bestycka våra fästningar, försätta hela Gottland i ettslags krigstillstånd, utdela nya fanor, slå på trumman vid åsynen af engelska transportskepp, att förbigå flera andra mer och mindre kuriösa hoeuspocus. Danska regeringen var icke mindre verksam. Allt till det ryska kabinettets trankiliserande! Det kan icke bestridas att dessa militäriska fantasier snart nog (medan man en gång var i ifvern!) och icke så alldeles obetydligt öfverskredo gränserna för det strikta innehållet af begreppet neutralitetv. De antogo karakteren af en formlig demonstration till fördel för Ryssland. De under riksrättsaktionen mot den i fjol afgångna danska ministören nyligen framlagda officiella data, (grundade på sjelfva protokollerna öfver förhandlingarne inom kabinettet i Köpenhamn,) lemna rörande detta ämne en ganska märkvärdig visshet och kasta i och med detsamma öfver hela den skandinaviska neutraliteten ett ljus, om skulle vara öfverraskande, så framt icke alla antecedentia och sakens, ofvanför tillräckligt utvecklade, inre natur borde hafva i hvad hit hörer förberedt en på allt. Den dåvarande danske krigsministern, den bekante general Hansen, drog sålunda t. ex. icke i betänkande att i ett geheimestatsråd den 17 Februari (1854) med fullkomlig öppenhet förklara, att man absolut borde uppställa en tillräcklig kår för att göra ett engelskt anfall på Danmark prekärt,, och i en kort derpå följande proposition (af den 11 Mars) lät han förstå, att man nödvändigt måste vara betänkt på att, utom hvad de redan nu gjort till upprätthållande af en i en så kritisk tid oundgänglig militärpolis,, förbereda en eventualiter nödvändig ytterligare krigsrustning; marinministern å sin sida satte i rörelse en morskt blickande eskader af snart sagdt alla disponibla krigsskepp; och då efter någon tid ett par af dessa fartyg åter upplades, var det, enligt ministerns naiva uttryck, endast af den grund att de voro för små för att kunna göra någon egentlig nytta som. krigsskepp under närvarande omständigheter. Alltså, man höll sig, under neutralitetens kyddande flagga, hvarje ögonblick beredd till att göra krig, och detta medan den enda part, från hvars sida ett angrepp var fysiskt möjligt, längesedan förklarat sig nöjd med de skandinaviska rikenas neutrala ställning och medan det var notoriskt att den engelska flottan åtminstone alldeles icke egde några landstigningstrupper ombord till utförande af ett anfall till lands. Förhållandet med Sverges krigsberedskap vid samma tid var naturligtvis af alldeles enahanda art; det låter sig icke antaga att de tvenne skandinaviska makterna Sverge-Norge och Danmark, — utgående från, en och samma punkt, den gemensamma neutraliteten, skulle i de, dessutom fullkomligt likartade, sednare yttringarna af det öfverenskomna systemet hafva handlat af skiljaktiga motiver, Stödjande sig på en neutralitet, erkänd af vestmakterna, rustade man sig sålunda som till krig mot dessa samma makter, proklamerade dervid högljudt sitt misstroende till dem och äflades å andra sidan att med allehanda teckenspråk; och-kurtiserande åtbörder hålla den bakom Kronstadt instängda vännen öfvertygad om att man här ville göra allt för att stå på hans bästa, ja heldre (om det skulle gå derhän) verkligen upptaga ett krig med England än förmå sig till att röra ett enda finger. mot det heliga Ryssland. Allt detta synes vara odisputabelt. För att vara det ryska kabinettet behagliga och för att — som sagdt är — för sitt vidkommande lugna denna makt, gingo de neutrala skandinaviska hofven ända derhän att de nära nog utmanade vestmakterna. Och man ser af de nyssnämnda i dagen bragta danska minist rförhandlingarne att England också slutligen började yttra någon orov med anledning af detta slags neutrala åtgöranden, hvilka längesedan tyckts innebära någonting skäligen positift. Uppriktigt taladt, inneburo de dock tillika någonting icke så litet löjligt, och man kan förstå att vestmakterna vid ämare påseende funno sig ganska ogeneradt kunna fortfarande betrakta saken från denna mera oskyldiga och med komikens rätt nästan älskvärda sida. Vi sluppo alltså — på sätt och vis underbart nog! — den gången att mer eller mindre direkt för Rysslands räkning slåss emot Frankrike och England, liksom vi för samma höga räkning år 1813 slogor emot Frankrike ensamt; men på spetsen var det onekligen ett ögonblick stäldt. Hade konung Oscar och general Hansen här haft emot sig en mera hetlefrad och mindre: för det humoristiska öppen karakter än John Bulls, hvem vet hvad som hade händt? 1812 års politik, förnyad 1625, åter möjliggjord 1848, skulle år 1554 frambragt för oss en om möjligt ännu vidunderligare; oformligare, befängdare och afskyvärdare kombination, än den för hvilken konung Carl Johan var mästare i sin tid. Allt var i sanning icke illa förberedt härpå! Och efter allt detta träder så en af det svenska folkets mest framtidsrika representanter, (talangen, parad med alla de fördelar en sjelfständig ekonomisk strilning medför!) den mycket talande herr Schwan upp på den parlamentariska tribunen, (om jag ej misstager mig, i den berömda borgareståndets .försonings.-session der i åsynen af Carl Johans glorrika staty, de till ytterligare mjlitära behof äskade två milionerna med så mycken gratie beviljades) och yttrar dessa verkligen klassiska och oförgätliga ord: Ingen svensk konung med sina sinnens fulla bruk, ingen vådgifvarepersonal, hvilken den än må vara, kar hyse några andra sympatier än dem, som nationalkänslan och våra stora minnen föresktifva. En misstanke i detta afseende är af den art, att den ej af någon hederlig oeh rättäinkande man kan hysasn.p ). H. K. M. Konung Osear hade, som man vet, kort förut sjelf i ett enskildt konfidentielt samspråk: med rr Brinek täekts uttrycka ungefär enahanda vackra tanke och bemyndigat herr Brinck att, till den kraft och verkan det med afseende på de nyssnämnda å millionerna kunde ega på sådana hederliga och tt-tänkande män, som dock höllo sig icke fullt öfrertygade angående ändamålet med dessa summors itgifvande, låta densamma under hand transpirera.. (Forts. följer). ) Se riksdagsförhandlingarne för 1854. RÄTTEGÅNGSocu POLISSAKER. Sistlidne söndags afton inträffade den olyckshänlelsen att matrosen Andersson, då han skulle gå om ord å ångfartyget Prins Gustaf, liggande vid Pjärhofvet, af våda föll i sjön och drunknade. Liet upptogs snart och affördes till bärhuset. — Stadssoldaten n:o 35 Carl Johan Ingerman hade f kompanichefen, kapten Wikström, utbekommit läjer till skodons förfärdigande. Af detta lider hade an för erhållen förtäring pantsatt några sämre biad 20 alllinaar nn has I f