Aftonbladet – 11 december 1855, sida 2

och ett oranadt samnallskick vandaliskt spolierande, helgerånande syften, hafva varit den enda, — han, konung Oscar den förste, — som med kraftig hand, med beslutsam djerfhet förstått att i sin hufvudstad afhugga hydrans hufvud och med ett slag göra den uppdykande revolutionen om intet; som sålunda gifvit furstarne ett stort exempel och förvärfvat rättmätiga anspråk på monarkismens odelade tacksamhet och beundran, en beundran och tacksamhet, som han, Nikolaus, gjorde sig en ära af att vara den förste till att efter detta egna Sverges och Norges konung o. s v. Denna skrifvelse var, under förutsättning af någon föregående köld mellan hofven, ej illa beräknad att retablera ett intimare förhållande. Dess omedelbara verkan känner man ej; hvad den medelbara angår, så har man rätt att göra den reflexionen, säger vår författare, att, märkvärdigt nog, just från denna tidpunkt många symptomer började röja sig af en större mottaglighet från en viss ledande och hög tankes sida för lätt igenkänliga ryska inflytandene. Märkligt är att samma tidpunkt, som såg så många liberala författningar införas och liberala ministerer tillsättas, i Sverge blef vittne till förnekandet af vissa ej oskäligt liberala styrelsegrundsatser och afdankandet af en ej oskäligt liberal minister. I Sverge, det enda land utom England der, för att nyttja en stor författares ord, folkets kärlek i rätt egentlig mening gick på vakt kring tronen, der höjde reaktionen trotsigt sitt dunkla baner, och utan misskund afkastades den liberala larfven, för att icke vidare påsättas. Men den reaktionära ministerförändringen glömdes snart för vapenbrak. Konungen af Preussen ryckte, i ett anfall: af revolutionärt delirium, ut för att förena de danska hertigdömena med das grosse Vaterland, och Sverges monark gjorde en appell till Sverges folk att komma de danska bröderna till hjelp mot inkräktaren. Svenska riksdagen beviljade en kredit på två millioner, och så företogs den ryktbara expeditionen till Fyen, som slutades med underhandlingarne i Malmö och de militäriska roligheterna vid Lomma, och för öfrigt hade ett plausibelt resultat, Sverges delaktighet i det bekanta Londonerprotokollet, som förskaffade kejsaren af Ryssland en eventuel tronföljd till konungariket Danmark. Författaren antager att den svenska utrustningen skedde under impulsen af en stor politisk instinkt, att våra vapen hade kunnat skapa en bättre framtid åt norden, om de ej blifvit hämmade och tillbakahållna af rysk diplomati, som visste att leda den härvid bestämmande viljan ur det rätta spåret, och derigenom ånyo vann ett stort öfvertag i nordens angelägenheter. Vi äro, för vår del, ej så säkra på, att det icke var just Ryssland som först föranledde den svensk-norska interventionen i de danska angelägenheterna, och att den svensk-norska truppsändningen just afsåg att befria ryska ezaren från den ledsamma nödvändigheten att sjelf sända en truppstyrka mot den brandenburgska svågern. Men resultatet blef i alla fall detsamma; nordens framtid mera molnbetäckt än någonsin; Danmarks sak blef totalt bortfuskad, och i och med detsamma den gryende framtiden af styrka, enhet och ära för hela den skandinaviska norden skjuten tillbaka i rymden på obestämd tids, Ryssland hade fått ett ord med i laget i frågan om de skandinaviska ländernas enskilda angelägenheter, och Ryssland är ej af det slags vänner som lätt släppa tag. Författaren antager att Sverges regering vid denna tidpunkt hade i sin hand att på en gång förändra nordens utseende och gifva Sverge en vigt i Europas vågskål, som det saknat sedan trettioåriga kriget; men Ryssland började med att se in i våra kort och slutade med att spela dem för oss. Malmökonferenserna ledde till ingen säkerhet och gåfvo ingen borgen för framtiden. pDanmark lemnades i en oafgjord ställning, mera prekär än någonsin, offer för alla slags europeiska nödvändigheter, och den svenska politiken; en gång återförsatt i lutande läge mot den ryska centralkraften, måste naturligtvis enligt en allmän gravitationslag sträfva allt hastigare och lustigare tillbaka till det gamla Bernadottska systemet. Alla vilkor för en sjelfrådig, sjelfmyndig, på egna fötter baserad framtid vore sålunda tills vidare gifna till spillo. Ryssland å sin sida hade spelet vunnet. Jag anser mig här för tionde gången böra upprepa att det är alldeles onödväntligt att antaga, det den s. k. paete de famille, af 1812 blifvit af konung Oscar förmyad; men detär tydligt att, sedan den ryska politiken åter hade lyckats få sitt finger in i Skandinaviens affärer, den i sjelfva verket ånyo äfven försatt sig i åtnjutande för möjliga eventualiteter af pregist de fördelar, som dennä pacte de famille. i sin tid lemnade den ryske exaren. Det är sålunda mer än sannolikt, att så snart det började teckna sig till allvar med de allierade makternas hot emot Ryssland, Petersburgerhofvet intet ögonblick försummade att i Stockholm och Köpenhamn göra vänskapens anspråk gällande. Det vände sig till konung Oscar, icke — det jag förmodar med någon sädan ytterlig. fordra som det enligt Ahofördraget skulle haft rätt att framställa till Carl Johan, om att lemna så och så stor hjelpkår,; så och så många skepp för att öppet möta engelsmännen och t. ex. emot dem öfvertaga — Bomarsunds försvar; nej! men man kom, — måhända under åberopande icke af familjefördraget f, men af helgden utaf dess tradition, att hegära (hvad som också var det egentligen väsentliga i nämnda förslag), det Svergei den väntade stora sammandrabbningen blott — skulle förblifva stilla på rotar man nöjde sig med hvad som en gång var Aboförbindelsens ininimum, (men dock det hufvudsakligen maktpåliggande) och äskade nästan ädelmödigt af konung Oscar endast det så måttliga, så räsonabla, att han, liksom hans höge fader gjort före konom, måtte fär alla hände ser garantera iHyssland att från detta håll. vara tryggadt, fullt ogeneradt, säkert på hvar det hade oss. Alltså, med ett ord, man fordrade -— åtwinstione till en början — hlott en skandinavisk neutralitet. Ville de respektive makterna Sverge-Norge och Danmark gå litet längre, såge de respektive regeringarne sig goda (hvad som dock kunde vara tvifvel underkastadt) ati så småningom förbereda möjligheten af ett direkt förbund, vore det naturligtvis mer än kärt; men, som sagdt, man ville förelöpigt i nåder vara belåten med neutraliteten, Det är lätt att säga hvad dem svenska regeringen borde svara på denna framställning och hvad den ej skulle behöft eti enda ögenblick betänka sig på att svara, så framt den nu befunnit sig frigjord från ryska inflytanden och varit i besittning af en så