Aftonbladet – 11 december 1855, sida 1

ver deras verksamhet, så blefve dock något i behåll för riket. Men skola både själavård och själsodling komma till korta för inflytandet af det stånd, hvars bestämmelse varit och är att befrämja beggedera, så äro vi högligen att beklaga. Skulle äfven presteståndet, af skyvdig erkänsla för regeringens eftergifvenhet för dess önskningar i detta afseende, blifva så mycket beredvilligare att vid nästa riksdag bifalla anslag till civila och militära embetsmäns löneförbättring, till försvarsverkets iståndsättande och andra materiella behof, beklaga vi icke desto mindre förbållandet, så till vida som sådant skulle komma att ske på bekostnad af minskad gudsfruktan, sedlighet och upplysning. Så långt Svenska Tidningen. Afven vi hafva hört utgången af ifrågavarande ärendes behandling hos vederbörande embetsmyndigheter och på högsta ort omtalas på det sätt, som Svenska Tidningen här anfört. Någon annan utgång hade vi icke heller någonsin väntat. Om fråga hade varit om omedelbart antagande af det förslag till bildande af ett nytt kollegium, som vid sistlidne riksdag väcktes af presidenten von Hartmansdorff och som egentligen föranledde ständernas skrifvelse i ämnet, skulle vi icke heller hafva beklagat denna utgång, emedan förslaget syntes oss gifva rum för ganska vigtiga anmärkningar både i afseende på detföreslagna kollegiets sammansättning och befogenhet, för att icke tala om vår tvekan angående sjelfva den kollegiala formens lämplighet för en styrelse af den beskaffenhet som den ifrågavarande. Men nu var frågan endast den, huruvida regeringen skulle gå ständernas önskan till mötes ått till nästa riksdag låta utarbeta ett förslag till inrättande af ett embetsverk, som kan handlägga och i andra instansen besluta öfver de till ecklesiastikdepartementet hörande ärenden, och å hvilket de universitetskanslererne, serafimerordensgillet och sundhetskollegium nu tillkommande ärenden således skulle öfverflyttas.. Rikets ständer hade således icke uttalat sig, hvarken angående formen eller sammansättningen af det nya embetsverket, och hvad angär den del af dess föreslagna blifvande befogenhet, som ständerna uttryckligen hade angifvit, så var denna onekligen af den beskaffenhet, att hvar och en, som har någon kännedom om de af ständerna utpekade trenne embetsverkens ruttna beskaffenhet, måste gilla deras indragning och öfverflyttandet af deras åligganden på något annat förnuftigare sammansatt styrelseverk. Regeringen hade således vid utarbetandet af det begärda förslaget tämmeligen fria händer och var alldeles icke bunden af den Hartmansdorffska motionen i vidsträcktare mån, än behöfligt var. Men ändå säges ständernas begäran blott om ett förslags uppgörande och framläggande vid nästa riksdag icke desto mindre hafva blifvit afslagen. Att så skett är, vi upprepa det, icke oväntadt, men det förtjenar dock att anmärkas såsom ett nytt drag af regeringens obenägenhet att lägga hand vid beredandet af de reformer, som af nationens representanter begäras, så snart dessa (reformerna nemligen) råka i strid med vissa ömtåligare intressen, hvilka regeringen för andra ändamåls skull anser sig böra skona. Vi äro Svenska Tidningen tack skyldige för den öppenhjertighet, hvarmed hon låtit bevekelsegrunderna för regeringens beslut i detta fall framskymta. Den skyldiga erkänsla för regeringens eftergifvenhet för presteståndets önskningar i detta afseende, som påräknas vid nästa riksdag, lärer nog icke uteblifva. Men om vare sig presteståndet eller regeringen vinner i anseende derpå, att Svenska Tidningen så öppet förråder, att ett slags — köp här anses hafva blifvit uppgjordt, det vilja vi lemna osagdt.