Aftonbladet – 10 december 1855, sida 3

— Tobaksarbetaren Dahlin hade i söndags åtta I dagar sedan ät sig och sin hustru inköpt 2:ne biljetter å 5:te radens fond till en representation å Kongl. teatern. Hustrun tyekte att entrån var temligen dyr för deras ekonomiska vilkor, hvarföre Dahlin, som är mycket enfaldig, nödgades på aftonen söka afyttra desamma. Under det han i operaförstugan som bäst var sysselsatt med försäljningen, slog polisen ned på honom, tog bort biljetterna oeh kallade honom, i följd af öfverståthällareembetets kungörelse, till poliskammaren. Flera rättegångsdagar har Dahlin ieke åtlydt kallelsen. Då han i dag tillstädeskom föreföll följande kostliga scen: Polismästaren: Hvarföre har Dahlin ieke åtlydt kallelsen ?a Dahlin: Jo se, hemma hos Ljunglöfvens ha de inbillat mig att det vid dödsstraff vore förbudet sälja biljetter uti den Kongl. operan, så har jag ej vågat mig hit Polism.: Som Dahlin ej utbjudit biljetterna till annat än vanliga priser, så skall han få behålla sitt hufvud. Helt förnöjd aflägsnade sig Dahlin. En egendomeherre som mördas af sina underlydande, Notarien H. F. Jedren, arrendator af säteriet Näringsberg i Westerhanninge socken, tre mil från Stockholm, en sträng, i vissa hänseenden hård och obillig husbonde mot sina tjenare och underlydande, hade bland desse en torpare Magnus Ersson, hvilken vårtiden 1852 tillträdt det så kallade Skomakaretorp under Näringsberg. Ersson, då fyratiosju år gammal, till frejdem visserligen oklandrad, men, enligt prestbetyg, icke väl ansedd i orten, blef genast missnöjd med Jedren och småningom allt mera förtörnad på denne, som lärer ogillat Erssons dagsverken, undandragit sig att, efter aftal, förse torpet med nya byggnader, förbjudit Ersson att derstädes åverka skog och slutligen uppsagt honom till afflyttning våren 1854. Ersson uttalade för flera personer, redan i September 1852, sin vrede och ovilja mot Jedren, sökte få låna skjutgevär för att, såsom orden föllo, saltav Jedren, efterforskade för sådant ändamål tiden, när Jadrn hemväntades från Stoekholmsfärder, och yttrade för ett vittne sin önskan: sden som bara hade lifvet af den fan, samt för ett annat: den karlen skall ej komma att gå länge på benen.v När Ersson midsommarstiden 1853 under tillfälligt samtal med Anders Gustaf Pettersson, en tjugofem är gammal, välfrejdad dräng, som våren förut kommit i tjenst på Näringsberg, märkte att äfven Pettersson var missnöjd med Jadrens orimliga anspråk på tjenare, våldsamma behandling och opålitlighet i fråga om gifna löften, omtalade Ersson sin afsigt att skjuta iedrn om Ersson blott hade en bössa, hvilken Pettersson, utan att någonsin förr hafva tillämnat något ondt emot Jadren, då lofvade att skaffa. Vid ett sammanträffande med Pettersson, någon tid derefter, började Ersson åter samtala om Jzadren, uppmanande Pettersson att sent någon söndagsafton, då Jadren vore på hemfärd ifrån Stockholm, biträda Ersson med Jedrens öfverfallande och uppgaf i detta afseende sin plan, att en grind öfver den afväg, som från stora landsvägen leder till Näringsberg, borde med rep fastbindas för att icke utan uppehåll kunna öppnas af Jsdråns medföljande dräng, samt Ersson och Pettersson under tiden gemensamt angripa Jzdren och slå honom så att han icke vidare visste till sig, hvarvid de också lätt skulle kunna fråntaga honom hans penningar och guldur. Söndagsaftonen den 24 Juli blef, vid ett samtal under föregående veekan, förslagsvis af Ersson bestämd till våldets utförande, med uppmaning till Pettersson att dessförinnan skaffa sig en butelj bränvin för att styrka modet; men Pettersson skaffade intet bränvin och Jadren hindrades af sjukdom att den söndagen resa till Stoekholm, hvarföre frågan förföll. Emellertid hade Ersson vid många tillfällen och särskildt en dag i början af Juli gjort sig mycken möda att till deltagande i våldet mot Jzxdren öfvertala äfven en annan person, nemligen sin egen tjenstedräng Anders Magnus Carlsson, tjugosju år gammal, som, jemte sin moder, fått utaf Jxdrån kostnadsfri upplåtelse af en lägenhet, Skogstorp, nära Skomakaretorp, och derför erkände sig vara Jaedrån tack skyldig samt för öfrigt ej heller hade någon anledning att hata Jxdrån. Carlsson, hvilken förut ej haft någon anmärkning emot sin vandel och, enligt prestbetyg, var till lynnet fredlig och stilla, men mycket begifven på fylleri och till begär och känslor mera lik ett oskäligt djur, än en menniskar, hade väl af Ersson erhållit frestande löften om både bränvin och penningar för att dugtigt klå Jxdren., men likväl icke velat förbinda sig dertill. I ett ärende giek Pettersson söndagen den 31 Juli förmiddagen förbi Skomakaretorp. Ersson fick då på tillfrågan veta, att Jiedren rest till Stockholm, att Pettersson innehade ett qvarter bränvin i en flaska, föreslog att Pettersson och Ersson, vid Jxdråns återkomst på aftonen, skulle gemensamt verkställa det tilltänkta våldet emot denne och dervid slå honom så, att han ej vidare kunde veta om sig; ty — tillade Ersson — dör han, så dör han; men förklasade vidare, att Ersson ej ville infinna sig på Nävingsberg för att icke ådraga sig misstankar, utan Pettersson i stället borde, med bränvinet, komma till Skomakaretorp, hvarifrån begge skulle följas åt till det öfverenskomna stället vid grindem, omkring en fjerdedels mil. På återvägen förbi Skemakaretorp blef Pettersson af Ersson, som satt utanför sin stuga, ytterligare erinrad att på aftonen ånyo infinna sig. Ersson förevisade två torfhackor och en klubba, ämnade att då begagnas, och förklarade, att det just vore roligt, om Jedren finge så mycket, att han deraf hade känaing i all sin tid.. Pettersson lofvade komma. Samma dag kl. fyra eftermiddagen blef Carlsson ati skogen uppsökt af Ersson och af honom åter anmodad att, mot hederlig vedergällning, lägga sig, jemte Ersson, i försåt för Jxdren och slå honom vid ifrågavarande grind, som på förhand borde fästas vid grindstolpen; men vägrade. Nar Pettersson, enligt aftal, på aftonen efter solens nedgång återkom till Skomakaretorp, försedd med sin bränvinsflaska, var Ersson icke färdig att genast följa honom, utan lemnade honom hackorna och klubban och bad honom med dem vänta Ersson i skogen ett styeke från torpet. Ersson lät sin hustru söndersprätta en gammal skek, svepte den om lifvet, tog ett par söndriga byxer utanpå de van liga, vånde rocken afvig och satte en likaldes afvigvänd toppmössa på hufvudet, allt för att göra sig för Jiedrån oigenkänlig ; men öfverraskades under dessa tillrustningar af sin piga, som efter ett par dagars frånvaro kom oväntadt hem; fruktade då att blifva röjd af henne, aftog åter rocken, uppsökte Pettersson i skogen, sade sig vara genom pigans i det tillämnade våldet, men uppmanade Pettersson att ensam utföra det, under utfästelse: Gör du det, skall jag bestå dig bränvin och betala dig hederligt för natten. Oaktadt dylika, flera gånger upprepade löften, vägrade Pettersson att ensam anfalla Jadren; hvaraf Ersson fann sig föranlåten att slutligen gifva anvisning på Carlsson, såsom förut vidtalad och villig att biträda, endast han blefve undfägnad med bränvin. Sedan Ersson, under förnyade enträgna uppmaningar till våldet och löften om vedergällning, sökt förmå Pettersson att medtaga klubban, men Pettersgon qvarlemnat henne oeh, utan att förbinda sig till brottet, begifvit sig ifrån Ersson på väg hem förbi Skogstorp, träffade Petterson derutanför Carlsson och tillfrågade honom om han samma dag haft något samtal med Ersson, hvartill Carlsson jakade. Underrättad om orsaken, hvarför Ersson undandragit sig att på natten öfverfalla Jedren, medgaf Carlson på fråga, att han lofvat dervid biträda, men mm RT Tr rr rr hemkomst förhindrad att sjelf medfölja och deltaga :;