Aftonbladet – 8 december 1855, sida 3

JEN LL DLeECEMDEP. Utelöpande sedlar och invisningar 39,184,949: 24. 6 i Behållning, tillhörande allmänna . i verk och inrättningar samt enskilde . so so so so oo 9,784,355: 12. 7 I Metallisk kassa i-silfver . . . 12,776,773: 2. 1 Dito, förvandladt i riksd:r banko 34,071,394: 37. 7 (Insändt). Vid riksmötena väckas, synnerligast inom bonde ståndet, en mängd motioner, hvilkas syftning är at verka till existerande författningars efterlefnad. Dess: motioner leda mera sällan till något resultat, ty frår utskotten blifva de vanligen förpassade med den väl kända ordformeln att de må lemnås utän afseende. enär besvär kunna anföras, eller rättelse sökas hos vederbörande auktoriteter. Denna utskottens argumentation kan visserliger icke bestridas vara riktig. men mängden och syftningen af nämnde motioner gifva vid handen huru inom orterna missbruk eller uraktlåtenhet i efterlefnad af författningarne eger rum, och huru svårt det är för den enskilde, som deraf känner sig lidande, att hos vederbörande kunna vinna rättelse, då han sällan känner vägen dit eller formerna derför. Klagomål, i sig sjelfvamot bjudande, medföra dessutom alltid kostnad, tid och besvär. Måhända genom att framlägga sina besvär på publieitetens bord, dem det vederbör till kännedom, kunna rättelser vinnas. De önskas denna gången för akttagande af föreskrifterna i den kontrakteller rotebok, som, grundad på det af Kongl. Maj:t den 23 Maj 1690 fastställda båtsmanskontrakt, utfärdadess af förvaltningen af sjöärendena år 1824. En egenhet i uppfordring till tjenst inom båtsmanshållet, olikt hvad som råder inom armån, och i strid med :rotebokens 3 kap. 29 , är att uppfordringsrullan icke föres öfver manskapet utan öfver beklädnaden, så att, om en båtsman vid uppfordringen till tjenst är sjuk och icke kan inställa sig, och han sålunda borde vara först i tur nästa uppfordring, blir han detta ej, emedan roten affordras ersättning för beklädnaden, hvilken roten skulle till uppfordringen lemnat båtsmannen, och anses då karlen såsom han tjensten fullgjort. Detta orättvisa förhållande framkallade klagomål för några år sedan, men hvilkas utgång dock ej af insändaren är känd. Ett missbruk och ett fult missbruk existerar genom båtsmannens tillstånd att, som en annan tiggare. med påsen på ryggerd gå från den ena rotebonden till den andra begärande några bitar till jul eller så kallad julkost. : När nya fattigförordningen af år 1847 förbjöd allt tiggeri, förväntade man med skäl att flottans befäl skulle förbjuda sina underlydande detta för roten så obehagliga och för karlens anseende så nedsättande tiggande. Kronans båtsmän och måhända någon svinfogde eller spögubbe äro nu de ende, som man å landet vid jultiderna ser, med på sen på ryggen, vandra mellan gårdarne. Rotebonden eger visserligen rätt att ingenting gifva, men vågar ej låta bli, och om han skulle våga det, medför det en sådan afvoghet emot honom å båtsmannens sida, att han hellre underkastar sig uppoffringen, hvilken, huru stor den än är, sällan gör båtsmannen fullt belåten. Samma förhållande är ock med de så kallade drickspengarne, hvilka båtsmännen affordra rotarne ej allenast vid hvarje uppfordring till tjenst utan äfven under tjensten. I förenämde roteboks 19 står: När båtsmannen är hemma i landet bör han sjelf bruka torpet, och med rothållaren öfverenskomma bäst han gitter om han i detta afseende har behof af någon hjelp. Tydligare ordalag kunna ej finnas för att visa det på öfverenskommelse ankommer huruvida roten vill, då båtsman är hemma, hjelpa honom med torpets skötsel eller ej, och likväl hålles båtsmännen af sitt befäl i tron att det är rotens ovilkorliga skyldighet, hvarföre rotarne ock göra det, utan att båtsmännen derför säga ens tack. Dessa yttra den åsigten att när rotebonden gjort sitt halfva bruk eller sin halfva sådd, skall han skicka sina dragare till båtsmanstorpet för att fullgöra hans bruk eller hans sådd, och ej utan exempel är att rotar affordrats dragare till brukning af båtsmannens intill hans torp belägna arrenderade jord. Det naturliga spörjsmålet af den med förhållandena obekante är härvid: hvarför gör rotebonden detta, när det icke är hans skyldighet och båtsmannen derför icke lemnar någon ersättning, vare sig i kontant eller annat biträde? Härpå svaras att rotebonden vågar ej annat. Båtsmännen, hvars torp aldrig besökas eller besigtigas af annat befäl än en korpral eller vice korpral, hvilka hafva båtsmännens egna intressen, enär äfven de hafva torp, kunna genom så många trakasserier sätta rotebönderna i kostnader och förlägenheter att de, för egen frids skull, omsdet än sker med stor uppoffring, äro nödsakade att ej hos båtsmannen stå illa. Då de aldrig få tala vid något högre befäl, och länsstyrelsen ej annat än i besvärsväg inhemtar kännedom om de förhållanden den är satt att bevaka, så ges för roten intet annat än att låta bero. Önskligt vore dock att rättelser från vederbörande utginge.