Aftonbladet – 8 december 1855, sida 2

TEATER. Kongl. teatern har på sin repertoir upptavit ett nytt stycke Berthas piano, komedi-vådevill i I akt, af Theodore Barriere och Jules Lorin, öfversättning från franskan. Handlingen i stycket utgör ett sådant der frieri med stormsteg, hvarpå de franska småkomedierna esomoftast bjuda och der någon mer eller mindre tilltagsen herre kommer, ser och, efter några mer eller mindre underhållande uppträden, naturligtvis segrar. Det nöje man har af sådana styckens åskådande beror således på den smak hvarmed dessa uppträden äro anordnade och den förmåga hvarmed de framställas. Uti Berthas piano, träffas just ingenting synnerligen qvickt eller djupsinnigt, och det vill synas som vore stycket skrifvet för någon komiker, som egt förmåga att genom egen skapande kraft gjuta lif och karakter uti den bild af hvilken författarne gifvit blott några få ytterlinier. Det är för kompositören Franz, styckets hufvudfigur , som vi anse en sådan framställare af nöden. Den saknas här, och ehuru hr Rohde ör sitt bästa, går dock uppgiften utöfver sränserna för hans förmåga. Hvad som emeljertid försonar med stycket är fru Hedins vackra spel i den andra något betydande rojen, fru Bertha de Beaumonts. MI Säfström fattar deremot icke rätt väl den ställning midt emellan tjenarinna och förtrogen, hvari författarne försatt kammarjungfrun Julie, och hon bidrager derför icke synnerligen till den önskvärda ensemblen. Den förut omnämnda vådevillen Volontären har gifvits tillsammans med nyssnämnda stycke och fortfarande mottagits med bifall. Hr Sundberg har vid de sednare representationerna modifierat sitt spel i scenerna med öfversten i andra akten och kan nu anses gifva Armands rol på ett i allo ganska lyckadt sätt. Äfven Mindre teatern har denna vecka bjudit på en nyhet, en komedi i en akt af Rosier, kallad Brutus, släpp Cesar! Detta lilla stycke är ingalunda att räkna till de franska komedifabrikaanternas dussinarbeten. Man träffar der en klart uppfattad och konseqvent genomförd tanke, och det vittnar att dess författare egt en mindre vanlig skarpblick för psychologiska fenomener. Han har studerat och han har framställt motsägelseandans inflytande på menniskorna. Framställningens form vittnar äfven om; hans konstnärskap; der finnas ej inskjutna några bisaker eller bifigurer, utan allt sluter sig troget till grundidn och bidrager till dess utveckling och belysning. Frågan om styckets benämning synes författaren ha behandlat en bagatelle och namnet, men också endast namnet, står derföre utom samband med styckets ide. Den lilla pjesen spelas con amore af fru Kinmansson samt hrr Pousette och Brandt. Detta förtjenar så mycket hellre att offentligen erkännas, som hvarken styckets eller spejets förtjenster äro af det slag som plägar framkalla ett mera högljudt bifall i salongen. Uti skådespelet — IFarinelli, eller kungen SER NSI RR nt ORK Rs tt oa NN