Aftonbladet – 8 december 1855, sida 1

tjenst. Du vet det dock, icke den fattigaste torpare eller bonde här i vår bygd har i sin tjenst en arbetare, den han icke lönar så, att denne deraf åtminstone har dagligt bröd för sig och de sina, om äfven brödet är torftigt, emedan bondens egen kost är sådan. Och så måste äfven staten handla emot sina tjenare. Eller hvarföre skulle eljest denna bana så enträget sökas af så många, som du dock sjelf mången gång sagt mig det? Med den frågan hade du väl egentligen bort vända dig till någon annan än mig, Maria! Men will du verkligen hafva ett svar, så gissar jag saken kommer deraf, att så mången likasom jag, innan han beträder denna bana, låter dåra sig af öfverdrifna förhoppningar om framgång och lycka och, sedan hans ögon blifvit öppnade för verkliga förhållandet, finner det för sent att vända om och börja en ny lefnadsväg. Och vi hafva ändock icke räknat alla dem, hvilka dragits hit af fåfänga och begär att något vara i staten eller kanske heldre att synas vara något. Måhända har du äfven rätt deruti, att jag något litet öfverdrifver svårigheterna. Jag står ju sjelf ännu endast vid början af den bana hvarom jag talat, Dock har jag kastat blickar ditin, som botat mig för nldgon fordom hyst villa. . Och att modet dervid fallit och hågen och kraften att sträfva framåt allt mera svikit i samma mån förhoppningarne bleknat, derom vittnar tillräckligt det sätt hvarpå jag skött studierna under de sista terminerna, likasom hela det planlösa lif jag en tid bortåt fört. Det var icke roligt det lifvet, så brokigt det än såg ut för mängden. Du vet icke du, Maria, huru det kännes, då man kastar sig i den ena förströelsen efter den andra, utan att deraf hemta någon verklig glädje, blott och bart för att förjaga den hotande tanken på en framtid, i hvilken mar