Aftonbladet – 8 december 1855, sida 1

annan gång. Nu gäller frågan dig, Gustaf, och din framtid. Ligger det icke någon öfverdrift i den mörka skildringen af dina utsigter? Låt vara att den bana du valt är föga lofvande. Kan dock icke sparsamhet i förening med ihärdighet och stränghet mot sig sjelf göra något till att införa mera dager i taflan? Jo, Gustaf, så måste det vara. Jag, som ingenting förstår af detta främmande ämne, jag känner det ändock på mig, känner det så lifiigt, att din uppfattning icke är den riktiga. Du är nedstämd och orolig och ser med en naturlig fruktan och tvekan emot en oviss framtid, som visst icke framträder så ljus och strålande som lifvet afspeglar sig i barnets och den första ynglingaålderns blickar. Men troligtvis går det dig som det ofta går oss alla. Oron och : fruktan byta alla färger i svart, och afståndet skapar jättar och skyhöga berg af äfven de minsta småsaker. Säkert är det så. Säg, tror du icke det sjelf? Du skakar medlidsamt, på hufvudet. — Och du har rätt. Jag förstår ju intet. af sådana der saker. Men min känsla säger mig det så tydligt, att det icke kan vara så der, som du utmålat det för dig sylt och för mig. Jag fattar nog att början kan vara svår der som annorstädes, svårare till och med. Der äro så många som vilja vinna hvad som kan vara att vinna. Men då en gång målet är ppnådts då du funnit en verk. ningskrets, der du kan vara nyttig för det allmänna, då måste ju äfven den, hvilken du tjenar, kronan eller staten eller hvad du nu kallar det, löna dig för ditt arbete så att du deraf kan hafva din bergning. Eller skulle verkligen vårt fädernesland vara så armt, att det köpa emot din uppoffring och florde sig till godo dina ansträngningar för dess bästa, men lemnade dig sjelf utan medel att uppehålla ett lif, som du: dock egnade åt dess