Aftonbladet – 5 december 1855, sida 3

meddelanden om henom, som vi funnit i en korrespondens till en engelsk tidning, ej sakna intresse. Kapten Edmund Mowbray Lyons var andre sonen till sir Edmund Lyons och var 36 år då han dog. Han tjenade med mycken utmärkelse i Ostindien, der han förde Pilot och erhöll sin befordran för den capperhet och skieklighet han ådagalagt vid förstöringen af sjöröfvarfartyg på denna station. Sedermera studerade han ångmaschinsläran vid Royal Naval College i Portsmouth, och erhöll vid krigets utbrott befälet på Miranda. Med detta fartyg inträngde han i Finska viken straxt på våren 1854 för att rekognoscera farvattnet, infrös der men slog sig lyckligt ut. Han inspekterade en god del af kusten och gjorde äfven som hastigast ett besök på Revals redd. Sommaren 1854 sändes han till Hvita hafvet, der han deltog i blokaden. Förtviflande om att här kunna uträtta någonting, begagnade sig kapten Lyons af ett tillfälle, då han var ute på en särskild expedition att gå uppför Kola-strömmen och förstöra staden med samma namn, som tillika är hufvudorten för ryska lappmarken. Staden ligger omkring 32 mil uppför floden och hade aldrig förut varit besökt af något fartyg. Det fanns ingen karta öfyer platsen, men genom så väl masterns som kapten Lyons skicklighet och mod fördes skeppet ända upp till staden och lades för ankar i det trånga och farliga farvattnet. Resten är snart berättadt: staden blef uppfordrad att gifva sig, denna anfordran tillbakavisades, och sedan man uppmanat invånarne att skicka qvinnorna och barnen ur staden, förstörde några få bredsidor fästet och satte staden i lågor. Olyckligtvis råkade den ståtliga 400 år gamla katedralen i brand, och föll efter ett praktfullt men sorgligt skådespel i en hög af ruiner. Stadens förstöring följdes af arsenalens ;ch magasinernas. På detta sätt blef Kola utstruket från Europas karta. Miranda sväfvade likväl sjelf i stor fara för att fatta eld; seglen måste fuktas och däcken sköljas med vatten. Kolas förstöring var ett svårt slag för ryssarne i dessa trakter. Vid Mirandas återkomst från Hvita hafvet, sändes hon att stöta till flottan i Svarta hafvet. Som vintern nalkades, var der föga att göra, och ingenting i offensiv väg. När expeditionen till Kertsch uppgjordes, utnämndes kapten Lyons till befälhafvare öfver flottiljen i Azowska sjön; och som Miranda drar litet vatten och var starkt armerad, var hon väl passande för ändamålet. Det sätt hvarpå kapten Lyons förde detta befäl förvärfvade honom allmänt loford. Berdiansk, Taganrog, Ghenitschi; Marianople m. fl. föllo, Arabat bombarderades och förstördes till en del; flottiljen inträngde i Ruttna sjön, brände der 80 fartyg och förstörde vid desssinlopp för krimarmen bestämd proviant för omkring 200,000 . I Taganrog uppbrändes arsenalen, och alla de öfriga guvernementsbyggnaderna ech förråden delade samma öde. Dessutom blefvo fem ångare satta på grund och sprängda i lufen af fienden; ibland dem ryska amiralens flaggskepp; hvarjemte 400 handelsfartyg af alla storlekar togos och förstördes af flottiljen. Sedan detta efter vid pass 14 dagar var verkstöldt, återkallades Mi randa i början af Juni till Sebastopol, der vid hennes ankomst bombardementet alldeles nyss hade börjat. För att oroa fienden och tvinga honom att hålla sina fästen bemannade, skickades hvarje natt fartyg in under deras vallar för att kasta bomber öfver dem och staden. Bland andra gick Miranda äfven in i sin tur, men som det var kapten Lyons taktik att gå så nära han kunde förr än han gaf sina bredsidor, undgick fartyget att bli träffadt till morgonen den 18, då, just som Miranda gick tillbaka sedan hon gifvit sina lag, en bombsplittra träffade kapten Lyons på vaden af venstra benet och tog bort en-betydlig del af köttet, men utan att såra några större blodkärl eller skada benet. Han stod i detta ögonblick på kommandopallen tillika med mastern, som liksom matroserna med möda undkom, ty bomber och kulor flögo omkring som hagel, hvarvid de förra hade utseende af gigantiska eldflugor. Samma dag afseglade Miranda till Therapia, till hvars sjukhus hon förde sin tappre kapten, och der han den 23 om natten drog sin sista suck. Såret inträngde endast i köttet och rättfärdigade på intet sätt den af läkaren företagna operationen; men kallbrand tillkom, och det blef snart slut. Han var i döden som i lifvet lugn modig och älskvärd. Han hörde sin dom med ett småleende, gjorde sitt testamente, skickade helsningar till sina officerare och sin besättning, talade upprepade gånger om sin far med en entusiastisk tillgifvenhet, dikterade de mest minutiösa föreskrifter rörande sina tjenare och bibehöll sansen nära nog ända till sista ögonblicket. Han sade sig känna sig lycklig att ha fått lefva så länge, då han fyllt sina 36 år dagen förut , han hade varit lycklig i tjensten, ehuru han ej kunnat uträtta så mycket han önskat, men han var lycklig att fått göra något för sitt land. Vid ett annat tillfälle sade han: Detta är det sätt hvarpå en örlogamans befälhafvare bör dö, om han ej dödas med ens., När döden närmade sig och hans ädla själomtöcknades af plågorna, trodde han sig vara på däcket af sin Miranda, förande henne i elden och på detta sätt upptog honom hans tjenst ända till sista ögonblicket. De sista orden han talade utsades med hög röst: ;Sakta; lätta henne; stopp! och så uppgaf han sin ädla själ till honom, som gifvit den och till hvars barmhertighet han förut anförtrott den. Hans qvarlefvor ligga nu i kyrkogården vid Therapia. Två lummiga träd beskugga hans graf, och hans ansigte är vändt mot hafvet som han så högt älskade. Hans begrafning bevistades af ambassadörerna och de högre turkiska auktoriteterna, utom det högre befälet från de på stället varande afdelningarne af franska och engelska hären och flottan. Hans egna officerare voro de närmast sörjande, och hans eget skepp, behängdt med svart, sköt sina minutskott. La Belle Poule låg för ankar på redden, och när det saluterade vid mottagandet af Napoleons qvarlefvor, sköt det ej öfver ett modigare hjerta. Något liktal hölls ej, men ifrån hamnamiralen ned till främlingen fanns ingen i hvars öga ej tindrade en tår, som sade mer än alla tal. Aldrig var en man mera aktad af sina officerare än han. Veckor efter hans död såg man väderbitna sjömän, som man hittills trott oåtkomliga för mildare känslor, snyfta som qvinnor när talet föll på honom. Så tillvann han sig allas kärlek med hvilka han kom i beröring, och så tillvann han sig aktning af alla för sina egenskaper som oflicer. Han studerade sitt yrke med brinnande lust, var en skicklig matematiker och egde en mångsidig bildning. Jemte ett öförfäradt mod utmärkte honom det mest blygsamma och älskvärda väsende som umgängesmenniska. Besättningen och officerarne på hans skepp ha medelst subskription låtit i S:t Pauls kyrka uppresa en vacker tafla till hans minne, — Hatrikel öfrer Dorpats: äldsta universit:t meddelas i åttonde bandets första häfte af Mittheiungen aus der livländisechen Geschichte,. Denna det