Aftonbladet – 5 december 1855, sida 1

Tre timmar hade förflutit. Klockan var nära elfva på aftonen. Modren och de begge unga flickorna suto icke längre på förstuguqvisten. De hade begifvit sig den väntade till mötes och hvilade sig nu på en liten kulle en fjerdingsväg ifrån hemmet. Hvad var väl orsaken till det Kinga uppehållet? Hvad kunde hafva inträffat? Sällan vexlådes fumera något ord. Ingen talade om de farhågör, på hvilka dock hvar och en oroligt inom sig grundade, men troget voro som förut allas blickar fästade vid vägen. Mer än en gång hade de redan blifvit gäckade af någon från hamnen återvändande fora. Nu syntes der åter vid skogsbrynet ett dammoln. Nej, utropade Amanda, detta måste då vara Brunte; jag känner igen hans lunk bland tusendes, fastän det går, tycker jag, långsammare nu än någonsin Och Brunte var det. Men i chäsen satt Blott en endå. Det Far Auders, dräfggössen, som vid HKvarje sväng Hjulet gjorde nickade till med hufvudet så grundligt som hade han varit färdig släppa det i backen. Anders, hur är det? hördes fru B:s röst. År icke ångbåten kommen, eller huru hänger det ihop att du kommer ensam ?