Aftonbladet – 1 december 1855, sida 3

Det var samma dag, litet sednare på afionen, Jag satt på ett schweitzeri långt nere vid Drottninggatan. Det var ett ställe som den tiden åtminstone företrädesvis tycktes vara besökt af gradpasserare, s. k. kursare, studenter och unga läkare. Sällan såg jag några andra, då jag någon eftermiddag der drack min kaffekopp. Afven nu var der omkring en ganska väldig bål samladt ett litet sällskap, till största delen bestående af unga mihtärer. Jag satt ensam i ett inre rum med Dagbladet framför mig, hvarutur jag gjorde utdrag och anteckningar. Jag hade fått i mitt hufvud, att jag till flyttningstiden skulle skaffa mig ett par vackra rum med utsigt åt en trädgård, den måtte nu sedan vara aldrig så liten. Det var nu på femte veckan som jag gjorde kommentarer till Dagbladet. Och jag hade god utsigt att ännu någon tid få fortfara dermed. Ju längre det led mot qvällen, desto högljuddare blet det ungdomliga sällskåpet i yttre rummet. Ifrån en liflig beskrifning på de ändlösa strapatser som gradpasseringen medför, isynnerhet den förb—de ryktningen om morgnarne, hade samtalet så småningom öfvergått till ämnen af allmännare intresse. Det rörde sig för närvarande omkring eröfringarne hos det täcka könet, balkurtiser och förbindelser äfven af mindre oskyldig beskaffenhet. Nå, Adolf! hörde jag någon fråga en ung man, klädd såsom gradpasserare vid ett af gardesregementena, med ett i allmänhet vackert, ehuru föga intelligent utseende, nå, Adolf! sitter du allt ännu lika illa fast som för ett par år sedan