Aftonbladet – 1 december 1855, sida 3

jag erhålla hennes svar. Hvad denna förmiddag blir mig för en evighet! Och dock vågar jag hoppas. Jag vet att Laura älskat förut, älskar kanske till någon del ännu en annan, men denna kärlek måste på ett eller annat sätt varit olycklig. Jag har ofta, då hon sutit ensam, öfverraskat henne med tårar i ögonen och med detta uttryck i det sköna anletet, som afspeglar en evig, aldrig uppfylld längtan, som sjelf vet att den icke nigonsin skall hinna sitt mål. Jag har aldrig sökt att forska i detta ämne, men jag skall känna mig lycklig, om någon gång genom min ömhet och mina omsorger jag kan komma henne att glömma hvad hon lidit. I öfvermorgon, sade min vän, sedan vi en stund vandrat tysta framåt och derunder närmat oss södra slussen, i öfvermorgon reser jag ner till mötet. Du vet kanske att jag nyligen blifvit bataljonsläkare. Innan dess råkas vi ännu en gång., Med dessa ord vände han sina steg åter mot söder, under det jag fortsatte min vandring mot staden. Följande dag väntade jag förgäfves bud eller besök af B. Jag ångrade nu att icke hafva tagit reda på hans adress. Först emot aftonen erhöll jag en biljett. Den var skrifven redan på söndagsqvällen och innehöll, utom en hop kommissioner, endast de orden: Då jag säger dig, att jag i stället förj i öfvermorgon reser redan denna afton, vet du allt, eller rättare: du vet af saken så mycket jag kan och bör meddela, hvilket är ganska ringa. Farväl! Sannolikt råkas vi nu åter icke på någon tid. Der var således ett hjerta, som drömt om sällhet — öch utom just denna sällhet fanns för honom i vida verlden ingen annan — oeh trott derpå och på denna kärlek byggt alla sina förhoppningar om lycka och glädje