Aftonbladet – 1 december 1855, sida 2

Två år hade förflutit. Det var åter en söndagsmorgon, åter en af de der ljusa och vackra dagarne i slutet af Maj, som tyckas vara komna till oss enkom för att narra den sorgsne och skeppsbrutne att ännu en gång le emot lifvet, den förkrossade att ännu en gång hoppas och som äfven i den bedragnes och lefnadströttes hjerta stundom mäkta väcka en känsla af glädje och frid vid annalkandet af en nyfödd vår med dess varma solljus och dess löftesrika grönska. Det är den tid då stadsbon börjar känna en trogen själs längtan att skiljas hädan, utflyttningarnes och söndagslustfärdernas tid. I stället för att, såsom jag långt förut ämnat, beslutat och öfverenskommit, på sjön göra en behaglig lusttur till Drottningholm, hade jag genom någon af ödets outransakliga nycker kommit att vandra den tunga och steniga vägen åt söder, långt bort till Maria kyrka. Jag kan ännu icke i dag begripa, hvarför jag egentligen skulle vända mina steg just ditåt. Sedan jag kommit in på kyrkogården, stannade jag vid Stagnelii och Nicanders gemensamma graf. Jag stod der vid den enkla minnesvården, införlifvad i ett estetiskt samtal med en poetisk tornväktare, då mina ögon föllo på tvenne svartklädda fruntimmer, åtföljda af min vän B., hvilka vandrade mig helt nära förbi oeh styrde