Aftonbladet – 1 december 1855, sida 1

nolikt icke, och korrespondensen: med honom torde knappt vara gjord att komma för nådig mammas ögon. Nej, det går alldeles icke an. Biljetten är nog för dig, stackars flicka, för alltid förlorad. Ni frågar mig om jag läste brefvet. Ni hade kanske icke gjort det ni, utan kastat papperet på elden utan att ens hafva öppnat det. Säkert hade det varit rättast, men jag kunde icke motstå frestelsen att en endagång låta mina blickar hvila på en sådan der liten doftande biljett på rosenpapper, skrifven af en hand, hvars skönhet jag nyss förut beundrat och hvilken äfven ni skulle längtat efter att få kyssa. . Jag har sedan återläst den många gånger, hvarje gång med ökadt intresse. Den innehåller ingenting som icke blifvit sagdt tusende gånger förr, både bättre och sämre. Men mellan hvarje rad framblickar en själ, ett varmt och ungdomligt hjerta, som med tro och hänryckning helt och odeladt hängifv. x sig åt den hon älskar. Det var ett bref, sådant endast en sjutton, aderton års flicka kan skrifva och sådant hon skrifver blott till en enda under hela sitt lif. Ty om också: tiden kommer henne: att glömma hennes första kärlek, om också hennes hjerta lär sig att klappa, kanske till och med varmare, för en andre, en tredje eller en fjerde; och hon äfven nu någon gång förtror sina tankar åt papperet, så äro dock hennes bref sedermera af en helt annan art än dem hon skref när hon första gången älskade. För ett ovandt öga torde de knappt synas ljummare, i vanlig mcning äro de vanligtvis mångfaldigt -intressantare liksom ojemnförligt bättre sammanfattade, men med allt detta sakna de dock något, som ni -förgäfves skall söka annorstädes än i en ung flickas första brefvexling med den hon älskar. Det är ett hjertats fulla hängifvande, en innerlig och barnslig lust och glädje