Aftonbladet – 29 november 1855, sida 2

faderligt deltagande, ni Jider, arma vän? hvad felas eder då.n Jag dör! svarade madame de Barjolle med bruten röst. Man dör icke vid er ålder! vi skola rädda er! Gud skall icke så snart taga er till sig, ni, vår tröst, vår glädje, vår stolthet! Och Maxime! ni tänker då icke på Maxime? Man bör icke skrifva honom till; jag vill heldre vara borta när han kommer, min dödskamp skulle plåga honom för mycket. Grefvens ögon fylldes af tårar, som derpå runno nedför hans kinder. Ni skall någon gång tala med honom om mig, är det icke så, min vän ? fortfor hon. Ni skall säga honom huru högt jag älskat honom; att jag aldrig älskat någon annan; att mitt hjerta tillhört honom ensam, och om jag förolämpat honom, mig ovetande, utan att vilja det, skall ni laga så att han förlåter mig. Icke sannt? Förlåtelse åt er? utbrast den gamle adelsmannen. Förlåter man då dem som icke syndat? Behöfvra englarne förlåtelse af menniskor ? Tala icke såv, afbröt hon, det är endast Gud som känner djupet af menniskornas hjertan och intränger i deras samveten. Han känner mina fel, men han är god och rättvis, och hans barmhertighet är gränslös.n Ett våldsamt anfall af hosta afbröt henne, och bon förde till sina läppar en näsduk som färgades af blod, Förlåt, min vär, ora jag bortvisar er. Jag känner mig trött, och detta är dessutom den tid då den gode kyrkoherden kommer att göra mig sitt vanliga besök.n Då mr de Malestrac aflägsnade sig, mötte han kyrkoherden i yttre rummet. De båda gubbarne ersfaranade hvarandra hårdt, utan