Aftonbladet – 28 november 1855, sida 1

Jag skall visst icke underlåta det, herr kaptenp, svarade Thereson,i det hon för kaptenen gjorde en behagfull nigning. : Kermer. gick åter ut; han genomvandrade de mest, aflägsna qvarteren, flydde sina kamrater samt ändrade hastigt kosa, då han hörde en.sabel släpa mot gatan, Natten hade redan inbrutit, och täta blixtar söndersleto allt emellanåt den molnuppfyllda horisonten. Då Kermer gick förbi en kyrka, ringde klockorna till Angelus. Han tillstoppade sina öron och påskyndade sina steg. Han irrade gålunda omkring flere timmar, försökande att döfva sin smärta genom tröttheten och likväl ur stånd att blifva qvitt sina tankar, . Än Spunng han, än satte han sig — än uppsprang han på nytt, ett rof för den bittragte förtyiflan, den våldsammaste själsspänning. Då han vid midnatt kom tillbaka hem, blandade sig stormens hemska tjut med åskans dunder. Alla fönstren i huset voro mörka. Endast i Florentineg kammare brann ljus. Kermer lyckades att med tillhjelp af flätningen i en berså komma upp på balkongen. Fönstret var öppet; madame Barjollo bad till Gud. Man hörde endast ljudet af de snyftningar som hon bemödade sig att qväfva med sin näsduk. Kaptenen smög fram på den mjuka mattan somv betäckte golfvet och satte sig uti en länstol, stum och tystlåten som: en skuggas Då Florentine vände sig om och blef varse sin. förföljare midt emot sig, uppreste hon sig med: energi. Ni här, monsieur, utropade hon. Huru vågar.ni visa er återigen och på en sådan timma? Hvem har väl kunnat insläppa er till mig ? Kaptenen utsträckte handen åt fönstret.