Aftonbladet – 28 november 1855, sida 1

ninggatan AS 29, hvarilrån vagnarne älven ag mäss skr EE mr RER STOCKHOLM, den 28 Nov. Utsikes korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris d. 19 Nov. 1855. Våra franska pennor äro, åtminstone att dömma efter min, något litet trötta på att nedskrifva orden magnifique, grandiose, incomparable och andra mer eller mindre liknande dem. De talrika fester, som de fyra eller fem sednaste månaderna hafva utbredt våra blickar, hafva föranledt oss att bruka ett språk så fullt af beundran, så betaget och förtjust, att vi nästan aldrig mera deraf förlora smaken, och om jag skulle nödgas fördjupa mig i denna terminologi för att för er beskrifva verldsexpositionens slutseance, så åberopar jag mig blott på hvad som är bekant öfver hela Europa. Det förstås att jag här talar blott om hvad som har afseende på tillfället. Hvad angår den intellektuella delen af denna seance, så vill jag deröm nämna några ord. En verldsexposition, ett allmänt upprop till alla arbetets, studiernas och snillets män, är i och för sig en stor tanke, en tanke i hög grad karakteristisk för den moderna civilisationen och söm lämpar sig icke mindre för dess system än för dess behof samt på dess framtid kan utöfva ett ofantligt och kanske afgörande inflytande. Hvad som i alla tider varit sannt och som blifvit synnerligen af denna tid eller denna civilisation medså mycket arbete eröfradt, så dyrt förvärfvadt, det har sett och ser till sin stora öfverraskning sig hindradt och hotadt af ett gigantiskt krig, hvars slut ingen kan förutsäga eller ens ana. En upphörande verldsexposition i Paris kunde under sådana omständigheter svårligen, som man säger, gå som den kommit. Detta var påtaligen ett politiskt tillfälle. Napoleon III har förstått det. Till den tron, som för Honom var: beredd i industripalatset, begaf han sig som kejsare, men han intog den såsom talare. De 30 eller 40.000 personer, som omgåfvo denna tribun, hafva ett ögonblick kunnat glömma hvem som talade och tro sig vara ledamöter af-en parlamentarisk församling, utan tvifvel likväl med den skilnaden att ingen bland dem tänkte på att begära ordet efter den som tagit det. Liksom allt det som kan anses för vanliga saker, har denna händelse förvånat. Den har ådragit sig kritik. Statens chef, talar politik till utställarne; med anledning af dekorationernas, medäljeriias och lofordens utdelning åt dem! non erat hic locus. Jag för min del ser saken annorlunda och finner icke att det i nuvarande tid var hvarken olämpligt eller opassande från hans kejserliga Maj:ts sida att taga fatt på Europa uti dess mest utmärkta arbetares. personer och tala till detsamma några ord om deras ömsesidiga angelägenheter. Detta tyckes mig hafva ganska goda sidor med afseende på utlandet; Jag tror det ej var illa, då diplomaterna:wvisat sig vara så oförmögna, att hafva till underhandlare antagit adusteijdköre af alla nationer och alla yrken, och att beväpna dem med fransmännens kejsares försäkran, som de hört med egna öron. Jag tror att deruti uppenbarar sig en stor kännedom om menniskorna i allmänhet och hvad som smickrar, förbinder och upplifvar dem, Jag tillägger att deruti ligger ett sätt att uppskatta vår franska anda, hvilket synes mig vara fullkomligt riktigt. Kejsaren vet ganska väl att vii sjölfva verket något litet sakna talarstolen, och att medlet att få oss att glömma den är att för oss åtminstone vid högtidliga tillfällen utgjuta,sitt hjerta i fråga om de politiska angelägenheterna, Om man: öfvergår från dessa reflexioner öfver aktens grundorsaker till dess former, så blir man träffad, enligt min tanke, af deras skicklighet och tillbörlighet — måttan är deruti det hufvudsakliga draget. Med anledning af dessa ord: Europa måste förklara sig; ty utan påtryckningen af den allmänna opihionen Hotar striden att blifva långvarig, då deremot om Europa försklarar hvem söm har rätt eller orätt, detta skall vara ett stort steg framåt till frågans lösning, — med anledning af dessa ofd här man frågat sig om de icke innefatta en hotelse mot Ty d.