Aftonbladet – 26 november 1855, sida 2

Article Image
inter insändare de reqvisita man enligt hans mening måste ega för att kunna vara en rättskaffens erkebiskop. Dertill hörer nemligen att vara 1:o själasörjare; 2:o riksdagsman; 3:o prokansler, hvilket här förklaras synonymt med att leda och styra lärare samt lärjungar vid rikets förnämsta högskola. Ville manp, yttras vidare, dömma efter de särskilda valen, så skulle föreningen af förenämnde egenskaper icke vara sällsynt, ty de flesta, nemligen Skara, Strengnäs, Westerås, Wexiö, Lunds, Kalmar och Wisby domkapitel hafva funnit den hos hvar sin biskop. Insändaren låter häruppå följande lilla anmärkning följa, som nästan påminner om Kierkegaard : Att denna stora tillgång på erkebiskopsämnen icke är låtsad utan verklig, derpå kan man lita; ty de väljande hafva inför Gud förpligtat sig att efter sitt bästa förstånd och trygga samvete utse dem som de dömma skickliga; och då de flesta väljande förmodligen äro prester, så böra de företrädesvis känna edens vigt och värde. Nu följer den egentliga inträdesexamen: de nyvalda ställas hvar för sig under det beväringsmått som här ofvan finnes upptimradt; och ingen, o ve! af de tre befinnes egentligen hålla målet. Biskop Butsch är väl prest, men beklagligen ingenting annat, biskop Reuterdahl mycket erfaren i handläggning och ledning af riksdagsärenden, prester o. dyl. men. själavården befarar ins. ej vara hans sak. Om statsrådet Anjous skickligheter i riksdagsmannaoch ordförandeskap vet man åter ingenting. Af hela denna föregående argumentation drages nu den lika oväntade som roliga konklusionen, att de båda nämnde biskoparne böra offentligen afsäga sig förtroendet, för att derigenom lemna rum åt en tredje, med alla de trenne ofvan uppräknade egenskaperna fullkomligt utrustad, nemligen hr Annerstedt, hvilken prest lika mycket som biskop Butsch (2?) och riksdagsman ej mindre än biskop Reuterdahl derjemte skulle såsom prokansler handhafva ordning och vårda sedligheten bland studenterna. Den här prokanslemn tillerkända funktion synes emellertid, lika litet som den ofvan anförda att leda professorernanx någonsin hafva tagits i anspråk af dettaanspråkslösa embetes innehafvare; det blir måhända biskop Annerstedt ensam förbehållet att häruti rödja väg. Det vigtigaste argumentet, det mest talande motivet för biskop Annerstedts upphöjelse, har den: värde insändaren sparat till sist; det lydersålunda: Med fasthet i grundsatser, med sjelfständighet och allvar i bandlingssätt; förenar hanen öppenhet, vänlighet: och älskvärdbet i umgänget, hvilken afväpnar sjelfva hans vedersakare. och sätter honom i stånd att lättare än andra genomföra kinkiga saker. Om ,sjelfständigheten och ,afväpningen), båda lika problematiska, vore här åtskilligt att säga; men v inskränka oss till att påpeka vitsordet om talenten att behandla de kinkiga uppdragen; ett vitsord som synes oss lika karakteristisk och. värdt: uppmärksamhet i politiskt som : kyrkligt hänseende. EET VIT

26 november 1855, sida 2

Thumbnail