Aftonbladet – 26 november 1855, sida 1

konst oiver bord; men will Svenska: Tidningen derför också brännmärka hans minne med förraderiets stämpel? Åh nej, vi tro ej det, men ordet är har befunnits användbart nog, för effektens skull, när det gäller att söka förhatliggöra oppositionen. Hvad är det då som oppositionen sagt? Jo, att de skandinaviska -makternas rustningar, efter allt hvad genöm den danska riksrättsaktionen kommit i dagen, synbarligen voro riktade mot vestmakterna, och att sjelfva neutralitetsförklaringen var till Rysslands förmån. Svenska Tidningen nekar det förra, och säger att en neutral makts rustningar icke egentligen böra ske mot någon viss, men deremot med visshet för oss sjelfva: att fylla våra förråder, iståndsätta vår materiel, fullborda våra fästningar). Annorlunda lät det när propositionen om det första neutralitetskreditivet framlades: då var det Ryssland som hotade med truppkoncentrationer och flottors utsågningar — 1 vissa tidningsspalter nemligen. Då hette det verkligen att rustningarne voro mot någon viss, ehuru icke .mot den som de danska statsrådsprotokollerna sedermera så naift kommit att erkännal Den andra punkten förnekas likaså bestämdt, nemligen i hvad som rörer afsigten. Qui bene distinguit bene -docety heter det, och eftersom Svenska Tidningen nu synes vilja gå in på en diskussion i denna punkt, så önska vi att med ens få saken så klart som möjligt utredd; och då detta äfven .måste ligga i Svenska Tidningens intresse, så anhälla vi att få framställa några få frågor, och att få dem bestämdt och utan alla undflykter och omsvep besvarade. Derpå ligger mer makt än någon tror; ty här är icke fråga om neutralitet i allmänhet eller abstrakt taladt, ntan om den speciella neiträlitet, som stadgades genom Decemberfördraget med Danmark och som kungjordes genom diplomatiska cirkulärer till alla europeiska och de mest betydande amerikanska fegeringar.8 Denna neutralitetspolitik hade sin upprinnelse i underhandlingar med den då helt och hållet af Rysslands intressen genomträngda och under czarens ledning helt och hållet agerande Örstedska ministeåren i Danmark, hvari krigsministern Hansen och sjöministern Bille voro de mest framstående personligheterna och bakom hvilka befunno sig arfprinsen, hofvet och hela det reaktionära danskajunkerpartiet. Märkligt nog sammanfaller perioden för början af dessa underhandlingar just med psins Fredriks af Nederländerna och hans gemåls hitkomst från Petersburg på sensomnaren 1853, och de slutades, såsom bekant, :genom en traktat om gemensam neutralitet, och gemensamma operationer till dess upprätthållande, med de förklarade anhängare af czarväldet som då utgjorde Danmarks kabinett; manifestet utfärdades, och omedelbart derefter börjades, samtidigt i båda rikena, allvarsamma rustningar, ännu innan kriget mellan Ryssland och vestmakterna var förklaradt, långt mindre de facto utbrutet. Efter denna korta återblick taga vi oss friheten att fråga: Hvarföre denna ofantliga brådska med neutralitetsmanifestet af 20 December 1853, nära tre och en half månader före -krigsförklaringen (den 29 Mars 1854), och med underhandlingarnes början säkerligen åtminstone fem eller sex månader tidigare? Hvarföre bsserades den neutralitet svenska regeringen kunde anse sig böra iakttaga, just på en konvention med Danmark och på aftalet om gemensamma operationer för dess upprätthållande? och slutligen Till hvad ändamål, nemligen speciellt för hvilket ändamål, företogos de storartade rustningarne? Den andra frågan är obestridligt den vigtigaste att få rent och öppet besvarad. Om nemligen svenska regeringen hade velat tillsvidare,, och så länge tvisten formelt rörde endast den s. k. orientaliska frågan, hålla sig i en neutral och afvaktande ställning, så hade intagandet af en sådan ställning varit den enklaste sak i verlden, utan alla konventioner med det danska kabinettet, hvars öppet kända ryssvänlighet snarare borde väcka misstankar å vestmakternas sida. Från dessa sednare kunde väl aldrig neutraliteten väntas löpa någon fara, och från Ryssland ännu mindre, då det sedermera så tydligt visat sig att Ryssland ingenting högre önskar än denna neutralitets fortfarande. Konventionen med Danmark var ju dessutom endast att binda händerna för framtiden, i fall omständigheterna vid en sednare period i kriget skulle fordra en öppen anslutning till vestmakterna och utesluta möjligheten af hvarje annan politik. Sädana omständigheter kunde dock: alltid låta sig förutses. Men, invänder man, Ryssland gjorde ju de oerhördaste svårigheter att erkänna vår neutralitet, och man har ännu ej glömt Svenska Tidningens uppskrämmande tal om hotande noter och annat mer, isynnerhet när det gällde kreditivbevillningar. Vi erinra härvid endast att den halfofficiella ryska pressen i detta afseende straffat Svenska Tidningen med osanning och aldrig medgifvit något sådant, utan tvertom inför alla europeiska kabinetter uttryckligen påstått att ezaren sjelf srekommenderat, de skandinaviska makterna en sträng neutralitet. -Men utom denna vigtiga omständighet, och utom det att Ryssland genast och obetingadt erkände Danmarks neutralitet, som var uppgjord i den innerligaste öfverensstämmelse med den svenska; så kunde ju Ryssland billigtvis aldrig önska något bättre eller fördelaktigare för sig — hvarom den ryska pressens hållning under hela kriget burit det ojäfaktigaste vittnesbörd -— än att Sverge iakttog en neutralitet, hvarigenom Ryssland befriades från nödvändigheten att hålla en armå af 130.000 man uppställd i Finland och Östersjöprovinserna och 1 stället kunde använda denna styrka att hota Österrike (hvarföre också gardesregementerna, så. snart neutraliteten från vår sida var förklarad, fingo börja sin marsch till Polen) samt dessutom hade fått den dyrbara tryggheten mot hvarje anfall på Kronstadt af vår skärgårdsflotta. Håde