Aftonbladet – 24 november 1855, sida 3

i djupet oeh ilar, i sin smärta och ångest, med ursinnig fart mot djup der det tror sig kunna undkofima sina fender. Då och då höjer det sig åter till bafsytan för att hemtå luft, utsprutande strömmar af blod och fragga. Förnyade harpunkast tvinga det åter att dyka och söka undkomma. Med hvarje nytt sår hakar sig en ny fiende fast vid dess sidor, och det är ingenting ovanligt att sålunda se en hyalfisk släpa efter sig tre, fyra till fem båtar, för hvilka faran då är som störst. Ty så stör är den hastighet med hvilken de flyga öfver vågorna, att harpuntägen genom friktionen mången gång fatta eld och oupphörligt måste fuktas med vatten. Utmattädt af ansträngningar och blodförlust, uppger djuret slutligen andan och bogseras fram tiil fartyget. På somliga hvalfiskfängare afskjutes harpunen ur en kanon, på andra åter är den försedd med ett slags mekanism, som ögonblickligen dödar djuret förmedelst några droppar blåsyra — en uppfinning som beröfvar kampen hela dess adel. De arma djuren, förföljda och hetsade i alla riktningar, hafva hämnats genom att utvandra. Sedan den tid jagten på dessa djur först började, har deras antal utomordentligt förminskats; de uppsöka fredligare regioner. — Liksom den modige tjuren, då han ansättes af pikadorens oupphörliga angrepp, rusar hvalfisken stundom blindt på sina fiender och -krossar med ett slag af sin stjert deras båtar; eller också gäckar han deras roflystnad, i det han med en förtviflad ansträngnig afsliter harpuntåget och flyr till någon okänd asyl, för att der få dö i fred. Arma varelse! Är icke detta en kamp mellan lejonet och myggan! Smädligt sönderstyckad, inpackas det ståtliga djurets kropp i en mängd tunnor, och skägget (fiskbenet) ryckes från dess svalg, medan det rundt omkring hvimlar af rockor och andra hvalfiskparasiter, som alls icke låta sig störas af matroserna. Den öfver all fruktan upphöjda företagsanda, som utgjorde det mest framstående draget i Bellots karakter och slutligen beredde hans undergång, förledde honom äfven förut mången gång att kasta sig i faror ur hvilka han med knapp nöd kunde rädda sig. Sålunda berättar han i sin dagbok följande: Den 12 Oktober. Genom oupphörligt pådrifvande har det ändtligen lyckats mig att blifva färdig med tillrustningarne för vår expedition i morgon. Våra mockasiner äro väl icke alla i det skick som vederbör, men vi kunna hjelpa upp dem i Port-Leopold. Slädan är lassad, och i morgon bittida, klockan 4, hoppas jag kunna ge mig på väg. Vårt bagage utgöres hufvudsakligen af ett tält, i brist på något snöhus; vidare af ett litet förråd träkol för att kunna göra upp eld, och slutligen af en vida större qvantitet spirituosa än hvad vi medtogo vid vårt förra försök. I Elwin-Baj ämnar jag qvarlemna två dagars lifsmedel för nio personer och våra fyra hundär och sedan färdas vidare, endast medtagande rent linne och något skodon för våra vänner. Är isen god, så skall jag bemöda mig att i morgon afton kunna slå upp vårt läger på norra sidan om Elwin-Baj. Följande dag, i fall jag icke är säker påratt kunna hinna fram till Port-Leopold, och någon vik skulle erbjuda oss en tillflykt för natten, ämnar jag bryta upp helt tidigt, för att icke utsätta vårt tält för faran att blifva kringhvirfladt af en snöorkan. Äfven harjag medtagit tre raketer, med hvilka jag, andra dagens afton; ämnar förkunna vår ankomst, i händelse vi nemligen skulle befinna oss tillräckligt nära. Vårt sällskap utgöres af doktor Cowie, två matroser och mig sjelf. Jag fruktar att doktorns närvaro kommer att mera tarfvas der än här, eftersom hr Kennedy är illa ansatt af rheumatism. Också är det doktorns egen Önskan jag efterkommer då jag tager honom med på vår expedition. Med två par snöskor skall jag kunna bana mig väg, i fall snön icke är alltför djup. Jag beger mig full af bopp på vägen, sedan jag ännu en gång läst och kysst de bref som erinra mig om hemmet och alla dess band. Lef väl! — Tills huru länge? — Jag skrifver till lady Franklin., Den 13 Oktober, Vi äro redan tillbaka, efter en högst sorglig olyckshändelse, öfver hvilken jag icke kan trösta mig, då den tillintetgjort länge närda förhoppningar. I dag på morgonen kl. 3 voro vi färdiga till uppbrott, och kl. omkring 5 uppnådde vi vikens första udde. Termometern, som visade 2, lofvade oss en temligen mödofri resa. Himlen var molnfri, och isen var, åtminstone längs stränderna, öfverallt jenin öch lätt att komma öfver. Slädans last beköm våra hundar så litet, att vi måste springa för att kunna följa dem, ty att hejda dem var omöjligt. Vid solens uppgång, omkring kl. 7, hade vi uppnått gränsen för vär expedition den 8 dennes. Två mil längre fram ingaf oss anblicken af ett öppet ställe, nära stranden, farhågan för en olycklig utgång på vårt företag. Men som wi befunno oss vid ingången till en med snö uppfylld bergsklyfta, beslöto vi följa ett björnspår som vi upptäckte på ismattan och hvilket också verkligen ledde oss öfver den fastaste delen af den tillfrusna hafsytan. Jag fattade nytt hopp då vi, efter att hafva öfvervunnit detta första hinder, funno isens beskaffenhet så gynnsam att vi kunde fortsätta vår färd med samma hastighet som förut. Matrosen, som utgjorde vårt avantgarde, kunde icke följa hundarne; så tappert han än trafvade på; och när han någon gång lyckades hinna upp.dem, satte de sig i-än starkare galopp och lemnade honom långt efter sig. Jag hade ämnat qvarlemna slädan jemte en man i Elvin-Baj och fortsätta resten af vägen med så ringa tross som möjligt, för att vara fullt viss-om-att följande dag hinna fram till Port Leopold. Omkring kl. 10, då jag med mina karlar stod på ungefär 100 metres afstånd från slädan, tyckte jag mig se den kullslagen, och att hr I Smith hade försvunnit bland isen. Jag trodde att d han fallit i någon vak, och skyndade i denna öfvertygelse så fort jag kunde till hans bistånd, då han, som under tiden hunnit resa sig upp, ropade till mig att isen var svag. Jag hann knapptspringa tillbaka. Den på detta ställe endast två tum tjocka isen var betäckt med snö, hvilket gjorde att vi ieke märkte Ifaran. Som vår packning och våra medtagna lifsmedel nu voro alldeles. .genomblötta, beslöt jag mig för att ögonblickligen anträda återvägen till skeppen. Men nu inträffade en ny olycka. Isskollan, på hvilken vi stodo, hade lossnat och drefs af stormen utåt öppna hafvet, och vi hade all möda att rädda vårt bagage. Lyckligtvis hade vi hållit oss nära land, och hr Smith. som redan var genomvåt, höll sig ännu några minuter i vattnet, hvarunder det Iyckades honom afskåra strecken som höllo våra stzckars hundår fängslade vid slädan. Dock hade största delen af vårt bagage, nemligen fyra buffelhudar, tältet, det portativa köket och vår doktors kirurgiska instrumenter (de enda som funnos ombord på Prince Albert) drifvit till sjös. Ingemtid var att förlora. De få saker vi lyckats berga voro alldeles genomdränktaaf vatten, hvilket snart frös och gjorde dem ytterligt tunga; och som det var för oss af yttersta vigt att ännu denna afton vara tillbaka ombord, gaf jag sjelf först exemplet att lemna mina tillhörigheter i sticket. Således vände vi, vid pass klockan 11, med sorgset mod tillbaka på samma stråt hvarpå vi några timmar förut skyndat fram, fulla af mod och tillförsigt. Hundarne,.som hade lupit sin kos i fvilt fyrsprång det första vi befriat dem från deras band, inväntade oss )å ett afstånd af omkring 2 till 3 mil. Men-misstrogna som -de-blifvit, ville de icke följa ossvöfver isen, utan grepo vid vårt annalkande till flykten. Emellertid förmodade vi (och det ganska riktigt, såsom efteråt visade sig),-att deras instinkt, synberligast tikens, snart skulle ledadem tillbaka till skeppen, Vid pass klockan 5 på morgonen inträffa-. vi åter hos våra vänner, hyilka paturligivis icke väntat få ge oss.så snart återvända, men,tackade himlen-attingen större olycka träffat oss, och att vi alla. kommit, tillbaka. (Forts. följer.) Telegrafrapsort. Hamburg d. 24 Nov: (i dag), kl. oo Sep Pe Re PF FET FE, TF TR NRA RETT R