Aftonbladet – 24 november 1855, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Löjtnant Bellots memoirer. : Forts. från gårdagsbladet. Polarregionens under gjorde ett mäktigt intryck vår unge sjöfarande. Nedstörtandet af ettisberg eskrifver han på följande sätt: Termometern står på 559. Vi ligga på en spegelblank sjö. Det är icke ett sådant slags stiltje som är förenad med dyningar, hvarunder-skeppet stampar upp och ned, och de slappa seglen piska masterna. Allt synes försänkt i dvala, och manskapet har begifvit sig ned i rummet, emedan: de ingenting hafva att göra på däck. Men tack vare de tröstande solstrålar som förgylla isbergens sidor — naturen är icke död! Just i denna fullständiga orörlighet uppenbarar sig lifvet. Det är just: en bild af lifvet; icke af döden. Stundomförkunnar en dof knall sönderspringandet af någon ismassa, troligen verkadt af solens kraft. Man hör ett rullande dån, likt det under våra höstliga åskväder, och derpå ser man toppen af ett isberg skilja sig från den öfriga massan och brakande nedstörta i hafvet, som dervid uppvräker skyhöga svall. Vidundret vacklar några gånger hit och dit, som ville det åter ställa sig upp på sitt gamla underlag — eller kanske menar det dermed en helsning åt de öfrige isbergen (ty hvem förstår i grund naturens hemlighetsfulla språk?). Ännu några ögonblick, och det som förut endast var en del af en större massa är np sjelft en medlem af jättefamiljen. Mer än en gång har jag sett ett skepp gå af stapeln. Hvilket.beundransvärdt resultat af menskligt snille och mensklig kraft! Mitt hjerta klappade väntansfullt (då kolossen på den gifna signalen började röra sig framåt och det.fasta underlaget suckade under dess tyngd. Och med hvilken förtjusning klappade jag icke-i händerna, då jag såg den enorma massan, hvars sättande i rörelse jag betraktade som ett non plus ultra af mekanisk konst, xt på vattnet! Men hvad är detta skådespel mot de jag i dag haft för ögonen! Menniskor -här, på jorden, huru små ,ären j icke! Huru. obetydliga. ock småartade äro icke edra största mästerverk bredvid arbetena af den stora konstnärinnan som man kallar naturen! Hvad äro edra fyrahundra fot höga pyramider, er S:t Petri döm, ert Kreml! Här setimar isberg resa sig åttahundra fot öfver vatfenytan, me! dan deras amderhafsdel utgör två tusen fot. Här ser man :kupoler och dömer stiga till en höjd af fyra hundra fot. Manckan icke annat än rysa vid den tanken, huru Jätten sådan massa skulle kunna krossa en båt eller eit skepp, som befunne sig i dess närhet. Vi lågo på ett afstånd af -halfexinan mil från den nedfallande isbergskolossen, och likväl råkade skeppet genom stöten i en flera minuters vaggning. Beechay berättar, att på hans resa till Spetsbergen, åDorothea, som låg fyra mil från ett kullstörtande isberg, fick deraf en så häftig känning, att hon vräktes flera fot i höjden och störbåten Kullkastades Oaktadt hvalfiskfänget redan förut så ofta blifvit beskrifvet, kunna vi icke neka oss att meddelaBellots lifliga skildring af ett sådant uppträde: Så fort en Ööpppning .visar sig i kusten, sticker genast vår lilla Prince Albert in, då dess ringa storlek skänker honom fördelar dem mera djupgående fartyg sakna. Också gjorde ju Baffin, Hudson och Davis sina upptäckter på ännu mindre farkoster. Skulle då: vi beklaga oss, vi som hafva så många fördelar framför dem! De fleste af dessa skepp (hyalfiskfängare) Hafya en besättning af omkring femtio man jemte en kirurg. Dessa sednare äro i allmänhet unga, män, som-hafva studerat-medieinen; men ännu säro: för unga för att kunna: hunnit skaffa sig praktik. Flera af dem kommo. ombord hos oss, och alla talade de med entusiasm om det stimulerande i deras nya lif, hvalfiskfängarelifvet. I polarregionerna; scbla: hvalfiskfängarnie alltid två och två tillsammans, för att i händelse af någon olycka kunna skänka hvarandra ömsesidigt bistånd. En matros, som står på utkik i mastkorgen, ger signal att en hvalfisk är i sigte. Hastigt nedfirassde i beredskap stående båtarne i sjön, bemannas och förses med harpuner och. trossar. Kraftfulle roddare! Låten edra. starka armar icke förtröttas, ty -äran-tillhör den, som först slungar sin harpun i djuret! Båten tycks; likt en eldig stridshäst, taga deli den almänna entusiamen. Den genomskär vågorna, lemnande efter sig en lång fåra äf skum. Försedd med en lång rorkult, leder den erfärne styrmannen dess fart, och af honom beror hela företagets utgång. I fören står harpuneraren, afvaktande det ögonblick då djuret blottar för honom någon del af sin kropp. Harpunen är. slungad. En : bred -blodstrimma färgar hafsytan. Hurra! Väl träffadt! — Dock, gifakt! Låtom oss. icke slumra på våra lagrar; ty ännu har det endast varit ett angrepp, icke en strid! Det sårade djuret, som icke anat något ondt, störtar ned