Aftonbladet – 24 november 1855, sida 3

(Insändt.) En äldre och utländsk tilldragelse, tillämpad på nuvarande och inhemska förhållanden. Då någon en gång vände sig till. Ludvig XI i Frankrike: för att bedja honom omen syssla. som blifvit ledig .uti en liten stad i landsorten, sade honom :konungen rent ut, att han icke skulle bevilja honom densamma. Den sökande tackade emellertid på det vördnadsfullaste, och tycktes. vara särdeles belåten när han gick sin väg. Detta väckte konungens förvåning, och han började tro, att tillfredsställelsen och tacksägelserna hade sin grund i något misstag. Han kallade supplikanten tillbaka och frågade om han riktigt hade förstått meningen. -— Ja, Ers Maj:t, jag har fattat den fullkomligt väl: Ni har tvärt afslagit den ynnest jag begärt af eder. — Men hvarföre då dessa lifliga tacksägelser och den glada upp syn, som jag bemärker,hos er? — Det är.i anledning-af eders majestäts utmärkta godhet. — Min godhet? Hvad är det för godhet, då jag icke beviljat er begäran ? — Er godhet att genast afslå min ansöKning, så att jag får återvända till min hemort, utan att här vidare tvingas till onödiga omkostnader. Det är ganska känbart för kandidater till sysslor, att från aflägsna landsorter begifva till hufvudstar den för att söka skaffa sig nödtorftig utkomst. Hvilken mängd jurister, prester, militärer m.fl. strömma icke ständigt till Stockholm för att söka utverka sig en domsaga, ett pastorat, en postmästaretjenst, en befattning vid tullverket 0. s. v. Men huru ofta få de icke gång på ging fara förgäfves, blott i brist på ett ärligt svar. I anledning af halfya löften vidtaga dessutom de sökande ekonomiska anstalter, som endast tjena till att öka deras betryck. Bland dem, hvilka vi hafva hört citeras såsom särdeles frikostiga. på missledande förespeglingar, kunna nämnas statsrådet Anjous båda närmaste företrädare; med den skilnad likväl, att den ene i någon mån varit hågad att hjelpa och hålla ord. Vore det icke då bra mycket bättre, att när t. ex. någon anmälde sig som sökande till ett ledigt regalt pastorat, hr statsrådet svarade ungefär sålunda: Min gunstig herr teol. kandidat! Ni är icke en sådan vän af Jesu Kristi kors som biskopen i Lund; ni är icke så helig och gudfruktig som biskopen i Wexiö, ej hellet så utmärkt för ödmjukhet och trons enfald som biskopen i Strengnäs. Vår svenska högkyrka kan icke använda er, och så länge som jag sitter qvar på taburetten, får ni aldrig något regalt pastorat. Farväl, min herre!