Aftonbladet – 24 november 1855, sida 3

ning, kyrkogang, grafol, bouppteckningar, testamenten. I sammanhang härmed inrättades samma år ett raspoch spinnhus här i Stockholm, det förra för vanartige manspersoner samt osedliga barn och tjenstepojkar och det sednare för qvinspersoner. Rasphusfolket skulle bland annat användas till gatornas renhållning och en kontingent för detta ändamäl utgå af hvarje hus, äfvensom vid köps upprättande om fast egendom i Stockholm, af skådespelare, gycklare, lindansare 0. s. Vv. 1698 års förordning stadgar i öfrigt ett absolut förbud mot allt bettlande inom Stockholm, men i det öfriga landet tyckes rättigheten enligt 1642 års tiggarstadga hafva qvarstått, att begära allmosor inom respektive socknar eller städer, men icke utom dessas områden. Genom kongl. resolutionen på allmogens besvär den 17 December 1784, fullbordades isoleringen af socknarne i afseende på fattigvården, enär derigenom stadgades att de sammanskott i spanmål och andra persedlar, hvarmed socknarne kunna öfverenskomma att underhålla sina sockenfattiga, icke på något sätt få användas till annat behof än de fattigas hjelp och understöd inom socknen. Först i byggningabalken (26 kap. 1 ) af 1734 års lag bestämmes församlingarnes skyldighet att bygga sjukoch fattigstugor efter hemmantal och matlag. Detta gäller dock). endast landet. Genom kongl. förordningen : den 11 April 1763 ålades jemväl städernaj att underhälla sina fattiga med fördelning at afgifterna i förhållande till andra utskyldar; hvilket genom kongl. kungörelsen d. 11 December 1766 utsträcktes älven till landet. Kongl. kungörelsen den 5 December 1788 är den första som närmare bestämmer försörjningsorten (neml. för dem som blifvit vanföre och icke kunde sig sjelfve försörja). Det förordnades skola blifva den församling. der den nödställde antingen haft eget hemman eller sednast varit såsom inhyseseller tjenstehjon i skatt antecknad. Deremot skulle hvarje församling ega rätt att vägra, det något inhyseshjon (med undantag för afskedade soldater) finge sig inom densamma nedsätta, eller något gammalt och mindre arbetsfört tjenstehjon, -så framt ej församligen på allmän sockenstämma dertill lemnade sitt bifall. Först genom kongl. kungörelsen d. 11 Februari 1811 har fattigförsörjningen blifvit en tvångspligt, . Den utsträckte förbindelsen af bidrag till de fattiges underhåll till alla som ej sjelfva äro i behof af understöd och stadgade tillika att öfverenskommelser, som städer och församlingar genom pluralitet ingå om de fattiges försörjning, borde, sedan de af K. M:t blifvit pröfvade och gillade, förbinda frånvarande, nekande och i församlingen sednare inflyttande. I afseende på frågan hvilka som böra understödjas, nämner denna förordning endast de fattige i allmänhet; således äfven arbetsföre men i brist på arbete nödställde personer, hvilka i kyrkolagen kallas husarme och husfattige. 36 år derefter, och sedan åtskilliga komitåer för frågans utredande varit förordnade; utkom under hr Silfverstolpes förtjenstfulla förvaltning af ecclesiastikdepartementet den 25 Maj 1847 en ny fattigvårdsstadga, hvilken är den egentligen första ordnade lagstiftning vi haft i detta ämne. Den bibehåller hvarje socken å landet och hvarje stad såsom, hvar för sig, särskilda fattigvårdssamhällen; dock att flera socknar må förena sig om gemcensam fattigvård; — men berättigar till understöd endast den som i anseende till bristande arbetsförmåga samt i saknad af andra medel och lagliga utvägar -till sitt uppehälle icke kan sig sjelf försörja. Den fattige skulle anses tillhöra det fattigvårdssamhälle der han, efter fyllda15 år, tre på hvarandra följande år stadigt vistats. Deremot upphäfves den i 1788 års förordning medgifna omenskliga rättighet att vägra inflyttning åt dem, som anses fattiga, och således möjligen tvinga dem attii all sin tid irra kring såsom landsflyktige. 1847 års förordning, hvilken utan tvifvel innebär ett ej obetydligt framsteg, förändrades likväl i vissa delar genom den af hr Reuterdahl kontrasignerade kongl. kungörelgen den-13 Juli 1853, bland annatifråga om försörjningsorten, som der bestämdes till den, der den fattige, då hans behof af understöd uppstår, är eller författningsenligt bort vara mantalsskrifven, utan afseende på vistelsetiden inom församlingen, likväl i vissa fall med rättighet för denna församling att söka ersättning från det fattigvårdsamhälle, der han förut varit bosatt — undantagsförhållanden hvilka föranledt och måste föranleda till oupphörliga tvister. Författaren slutar sin skrift med att aftrycka sistberörde nu gällande författning med det tillägg den erhållit genom kongl.-kungörelsen den 25 Januari 1855 samt fogar dertill några kritiska anmärkningar, äfvensom han ger en kort öfversigt af den särskilda fattigvårdslagstiftningen för Stockholm. Denna kritik eller rättare -apologi-för de flera försämringar, som fattigvårdslagstiftningen fått vidkännas genom hr Reuterdahls förordning, synes oss vara det svagaste i denna. eljest ganska förtjenstfulla och upplysande. afhandling. Det. händer också understundom, att en författare kan besitta rätt mycken förmåga )f forskning och framställning af andras vetande, utan att derföre sjelf i motsvarande -mån ega den kritiska skar synhet och organiserande förmåga, som alltid i mer eller (mindre grad erfordras för ett riktigt bedömande af Jagstiftningsåtgärder. (Insändt.) En äldre och utländsk tilldragelse, tillämpad på nuntirande AAh sähemelra förhållanden