Aftonbladet – 23 november 1855, sida 3

först vid middagen hos Best jag emtalade för dig, huru jag var glad öfver, att ett utmärkt svenskt fruntimmer, som sedan flere år bodde i Paris, kommit till mig efter hela den skandinaviska seancens, — äfven den danska afdelningens — slut, och begärt få låna min berättelse, för att afskrifva den och sända den till vänner i England; att jag då genast lemnat henne det ändrade konceptet, och att således flera vittnen nu fun nes, som kunde intyga, att jag verkligen sökt uppfylla dina önskningar? Jag hade aldrig sett detta fruntimmer, förrän efter hela det skandinaviska mötet; huru kunde jag då hafva talat med dig om henne under mötet, och dermed retat dig att protestera? — Nu frågar jag dig, är det icke en billig begäran af mig, att du nu sjelf åter bär bort denna stora stötesten? Du kan invända offentligen, att detta är en af mig nu uppfunnen dikt; men gör du det, så kan jag skaffa hennes vittnesattest om rätta förhållandet genom hennes aktningsvärda slägtingar i Göteborg; grannlagenheten hindrar mig att här nämna hennes namn. Den andra stötestenen hvarpå du vill köra opp, för att uppenbart öfver mig välta mitt fosterlands ovilja, är din uppgift, att jag skulle föreslagit församlingen att bedja för Sverge. Nu är det väl icke något ondt uti att vi bedja för hvarandra; tvertom! Men jag förstår, hur du menar det. — Nå välan! Min berättelse inför mötet är, när du läser detta, utan tvifvel redan tryckt i Ev. Kyrkovän. Da kan der se, att äfven i den punkten din uppgift är gripen ur luften. Jag har icke föreslagit mötet att bedja för Sverge. Vill du offentligen förneka detta, så är jag i tillfälle att genast sända dig en vidimerad afskrift af de franska ordalagen ur sjelfva det manuskript som är skrifvet af en fransk yngling, såsom jag ofvan sade, och begagnadt vid uppläsningen af pastor Fisch. Att jag icke efter rapportens uppläsning yttrade ett ord mera vid mötet, vet både du och öfrige då närvarande. Se så, min kära bror, bär nu sjelf bort ur vägen äfven den stötestenen. Förstår du hur jag menar? Erkän öppet och vackert, såsom det höfves ett ädelt sinne, att ditt minne svikit dig, eller något annat, och att till följd deraf din förklaring råkat blifva oriktig. — Jag vill gerna glömma beskyllningen för jesuitism m. ra. Till slut ännu blott ett par ord. — Innan jag började detta bref till dig, har jag innerligen bedt Herren gifva mig nåd att skrifva let i kärlek, utan personlig bitterhet, och blott om sak. Du har djupt sökt svärta min karakter inför det svenska folket, detta folk, åt hvars sanna frihet jag längesedan helgat mina svaga krafter, ja, hela mitt lif. Undra derför ieke öfver om, oaktadt det bättre uppsåtet, du vid genomläsandet af detta bref skulle känna litet salt svida i såret; — du vet ju, att sjelfva tåren har en smula salt L sig.