Aftonbladet – 23 november 1855, sida 3

oDen 28 och 29 Juni. Mina ögon blifva allt sämre oeh sämre, och detta oroar mig icke så litet, vid tanken på hur det kan gå medmäin syn i framtiden. Emellertid vill jag vidtaga alla försigtighetsmått och hoppas med tillhjelp af snöglasögon, grönt flor m. m. kunna bota det onda. Kölden börjar blifva kännbar, och jag har redan sett mig tvungen att begagna ullstrampor. I söndags höllo vi gudstjenst (något som vi aldrig försumma), och jag föreläste som vanligt en predikan. Det tycks .som har jag ganska god deklamation och anbringar tonfallet på dess rätta ställe. Vår dagliga gudstjenst består i afsjungandet af några psalmer samt föreläsandet af ett kapitel ur bibeln jemte morgonoch aftonbön. Men om söndagen tillägges dessutom en predikan och några styoken ur de många andliga skrifter med hvilka vi blifvit försedda. Om vårt folks gudsfruktan just icke är så synnerligen upplyst, så tycks den dock komma från hjertat; och vore den också blott en påtvingad andaktsöfning, så har den redan blott såsom sådan på dem den helsosammaste verkan. Jag vet ingen skönare syn än den af en handfull menniskor, som midt i den omätliga oceanens ödslighet sjunga Guds lof; jag tänker dervid på klostren i Österlanden, som ligga som oaser i öeknen. Ochi sjelfva verket, hvad är vårt enformiga lif här ombord annat än ett klosterlif, blott med undantag af dettas overksamhet och sjelfviska gudsanropningar, hvilka endast hafva den egna själafrälsningen till mål?, — På ett annat ställe i sin dagbok skrifver Bellot: Ehuru icke öfverensstämmande med de åsigter i hvilka jag blifvit uppfostrad, anser jag det likväl för min pligt att föregå manskapet med godt exempel i helgdagens frande såsom en bönoch hvilodag, då de hafva sig detta föreskrifvet i deras religionsbekännelse; dessotom kan jag häri ieke finna annat än någonting helt naturligt och har derför beslutat mig att egna nämde dag uteslutande åt andliga studier och öfningar. (Forts.)