Aftonbladet – 23 november 1855, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — Löjtnant Bellets memeirer. Till och med ien berömde och olyeklige Franklins öde har knappast väekt ett högre deltagande än ofvannämde unge franske sjömans slutliga undergång, efter det han. irifven åf oegennyttig menniskokärlek, hade slutit ;:g till den sista expeditionen som afgieck för att appsöka den saknade nordpolsfararen och häns kamrater, hvarvid ynglingen fann sin död bland Nordbafvets isberg. Hans korta bana (han hade endast uppnått 27 år) kommer alltid att i listan på mensklighetens heroer intaga ett ieke obetydande rum, och hans efterlemnade anteckningar, i hvilka afspeglar sig hans sköna själ, skola icke förfela att åt efterverlden bevara hans minne. Joseph Rene Bellot var en af dessa märkvärdiga natärer som hafva sina egna ansträngningar att tacka för hvad de blifvit. Son af en fattig grofsmed, blef han, knappt tjugo år gammal och redan officer i franska marinen, otnämd till riddare af hederslegionen för sin i en fäktning på Madagaskar ådagalagda tapperhet. Gripen af längtan att medverka till uppsökandet af den försvunne sir Franklin, för hvilken ban kände sig entnsiastiskt intresserad, erbjöd han den försvunnes hustru sin tjenst vid den af hennme! fjolf bekostade expeditionen under kapten Kennedys 3eföl. Lady Franklin upptog vänligt hans anhållan; dehden derpå följande närmare bekantskapen med. den hårdt pröfvade qvinnan framkallade hos honom en sons hela tillgifvenhet, hvilken hon å sin sida besvarade med moderlig ömhet. Omkring klockan 11, skrifver den unge fransmannen samma morgen han ifreste, gjorde jag min afskedsuppvaktning hos lady Franklins. Var rädd om er sjelf! Detta var allt hvad hon kunde säga för gråt. Armaqvinna! Hade: du kunnat läsa i mitt hjerta, skulle du hafva sett Buaru den nästan egoistiska glädjen, att få deltaga i it så stort värf, gaf vika för ett sannt och passioneradt intresse för din sak. Jag måste blifva i mors ställe för er! ssade du, sedan du tagit kännedom ommina förberedelser till resan. Nå väl, då skall du öckså i mig finna en son, hela den outtömliga kärleken hos en son söm söker sin far; och hvad menniskomakt förmår det skall jag göra för dig! Det är denna första, sjutton månaders resa, ombord på Prince Albert, som är föremålet för Bellots efterlemnade dagbok. Han kände sig snart hemmastadd med sin omgifning, lärde sig engelska och försonade sig till och med med den engelska söndagen. Hela natten igenomv, skrifver han efter sin ankomst till polarregionerna, under de sista dagarne af Juni, sär det så ljust som i Rochefort om sommaren klockan 7 påqvällen. . Med undantag af mina ögon, hvilkas tillstånd nödgar mig begagna blå glasögon, är jag redan fullständigt acklimatiserad. Klockan mellan. 7 och 8 stiger jag upp och tvättar mig, väderleken må vara hurudan som helst, på fördäcket; för att undvika fuktighet i min hytt. Derefter gör jag nautiska observationer. Omkring klockan 8, sedan vakten blifvit aflöst, göres bön, och derpå följer frukosten, som Består af kaffe eller tå jemte någon -kötträtt. Efter en liten promenad på fördäcKet går jag åter till mitt arbete, hvarmed jag håller ut till något före middagstiden, då jag tager latiteden. Detta sysselsätter mig tills matklockan kallår. Det vankas då soppa och kött, med potäter i stället för bröd. Eftermiddagen använder jag till studier, och omkring klockan 8 eger aftonbönen rum, hvarefter jag begynner min vaktgöring. Jag lägger mig aldrig förr än klockan 1, sedan jag skr frit i min dagbok oeh tackat Gud för hans nådiga beskyäd. Nina sista tankar tillhöra alltjemt de dyra vänner jag lemnat hemma, öch efter en sex timmars sömn uppraknar jag, tack vare detta ordnade lefnadssätt, frisk och kraftfull: Jag här så väl indelat min tid, att den förflyger med förvånande snabbhet, och jag känner mig verkligen förundrad att endast två månåder förgått sedan min-afresa från Rechefert.