Aftonbladet – 23 november 1855, sida 2

liden skall dock visa nuruvida ett adylkt hemlighetssystem bär sig i längden och hvilken som mest förlorar derpå, regeringen eller folket. mA TEATER. Onsdagen bringade oss såsom nyhet, en treaktskomedi, benämd Völontären, med arrangerade kupletter, melodramer, m. m.; fri bearbetning efter franskan. Rörande pjesens innehåll förmäla vi i korthet, att en ung förnäm enka förklädt sig till landtflicka, för att inkognito betrakta en henne till make föreslagen öfverste, den hon förut ej sett. Under denna förklädnad intager hon en volontfr vid öfverstens regemente, och i sin rätta skepnad sednare öfversten sjelf; Volontären — en enfamt perdu, med särdeles lifliga inklinationer. sem för lättsinnig vandel blifvit förskjuten af sin far och i desperationen tagit värfning — volontären således rymmer från en honom ålagd arrest och uppträder i andra akten som en ung fashionable på en fest hos den hyggliga enkan, hvars tycke han riktigt vinner och hvarvid han råkar i åtskilligt klammeri med sin öfverste, som numera är hans rival. I tredje akten har han återtagit munderingen, men råkar ut för en examen rigorosum hos sin öfverste, som genomskådar hela hans manöver. Den älskvärda enkan låter detta icke bekymra sig, och öfversten är ädelmodig nog att skänka friheten it sin rival, som sålunda, ehuru något flat, kommer i besittning af den omtvistade sköna. Troligtvis lärer ingen ha lust att i denna handling söka efter någon poetisk eller moralisk grundid; men väl bära komposition och figurernas teckning vittne om denna äkta franska naivetet som, obekymrad om grundideer, om genomförd karakteristik, om händelsernas sannolikhet, inskränker sina tendenser till att roa sin publik, och merändels uppnår sitt mål. Detta var också nu fallet: det skickliga anbringandet af sceniskt tacksamma momenter, inskjutandet af åtskilliga komiska bifigurer, en pikant dialog samt ett särdeles lyckadt spel beredde både de komiska och allvarsammare partierna ett lifligt deltagande samt det hela en afgjord framgång. — Tredje akten, som öfverhufvud är svagast, skulle måhända vinna på några afkortningar. Musiken består af 12 smärre vådevillsnummer ur Paesiellos, Rossinis . m. fl. operor och är för öfrigt utan stora anspråk. Några bland styckena äro nog korta, isynnerhet som flera bland dem blott hafva en strof. Synnerlig lycka gjorde hr Sundbergs deklamatoriska nummer och hr Jolins trumpetarvisa, hvilka önskades da capo. Äfven Partant pour la Syrien, hvilken med hr Foronis effektrika instrumentation uppfördes såsom entreakt, begärdes och gafs da capo under stor acklamation. Ouvertyren till Nabucco skulle deremot kunna med fördel utbytas mot någon annan lika lättfattlig, men bättre skrifven komposition. Pjesen gafs, såsom förut är nämdt, särdeles väl... Hr Sundberg utvecklar i titelrolen en ganska lyckligt nyanserad bild af en lättrörd och lättsinnig karakter; särskildt nämna vi hans halft sjungna, halft melodramatiskt deklamerade föredrag af sitt sångnummer i förstå akten, såsem ett förträffligt utfördt moment. Uti de scener i andra akten, der velontären riktar sina sarkastiska anfall mot öfversten, kunde man deremot i sjelfra to-nen, hvarmed dessa anfall framsägas, önska något mer af. verldsmannens belefvenhet. Anfallen skulle derigenom ej förlora något afsin uddighet, men öfverstens tålmodighet förefalla naturligare. — Hr Almlöf var i öfverstens rol fullkomligt på sin plats ech fyllde den med lika mycken värdighet i hållningen som med sanning oeh värma. — Den intagande enkan kunde endast vinna på m:ll Jacobsons fina, känslofulla och lifliga framställning, som lyckades gifva sammanhang åt myeket osammanhängande — Hr Jolins ypperliga framställning af trumpetaren lyfter denna birol till en bland de väsentligaste i stycket och framlockade genom sin humor många hjertliga skrattsalfvor. Äfven fru Strandberg (trumpetarens käresta), hr Uddman (qvartermästare) och hr Hjortsberg (betjent) utmärkte sig gegenom ett lifligt utförande af sina roler. Detsamma kan sägas om fru Bock (öfverstens syster), ehuru hon vid vissa tillfällen surchargerade sitt spel vid bemödandena att lägga i dagen den karlavulna damens manhaftighet. Hrr Sundberg och Jolin jemte öfriga hufvudpersoner framropades efter pjesens slut. Representationen bevistades af H. K. H. Hertigen af Östergötland. SJ mv TN 4 TÄNT a